”Jag tänker på allt jag inte borde säga. Hur fin du är. Allt jag fortfarande vill göra med dig fast det inte är en bra idé."
Han höll mina händer över bordet.

Jag lämnade av en man igår, släppte honom till sin egen historia



Vi hade nog hållt, men kort, en färg som försvinner i vinddraget. Sen hade alla våra vackra kontraster börjat gråna och blivit klumpiga tuschstreck istället för graderade övergångar.

Ja. Jag tror att om det hade gått som jag ville helt ut hade vi blivit tillsammans i typ ett år och sen bara blivit så in i bomben trötta på att den andra aldrig riktigt helt förstod oss.


Men det hade blivit ett fantastiskt år.


Det har varit ett fantastiskt år. Jag har varit överallt med dig i fickan. Vi har gått in och ut i varandras historier.



Åh, min oförmåga att ringa in dig med ord. Du får aldrig nog med färger och jag tynger ner mig själv av dåligt samvete över att bilden av dig ser ut som en teckning ritad av ett barn, när du borde fått varenda nyans i universum.

Så många ord. Strida strömmar. Vi regerade över samspelet mellan text och känslor. Tillsammans gjorde vi alltid sagor. Ljudböcker, i tråden mellan oss på telefon. Jag var övertygad om att din galenhet skulle ut och nudda världen, få den att ändra nyans till slut.


Jag inser också att mannen jag var tillsammans med i fyra år inte ens fick en tiondel så många texter som du fick på dina 10 månader.



Ibland träffar man någon och man kraschar bara in rakt in i dem. Totalt, utan att ha minsta kontroll över hastigheten, bigbangar man rakt in i dem och ingenting efter det ser likadant ut.

För att vi har försökt så många gånger, och så har det kraschat. Vi har alltid hittat tillbaka till varandra, alltid brutit, alltid kämpat på att få den andra att inse att det inte funkar
Och sen ändå blivit två offer för våra egna behov och gått tillbaka till varandra


Allt, allt för
nätter, händer, våra ljud, symfonier



Mellan dig och mig finns ett oss i hela världens nyanser