Jag har just stoppat in den sista tuggan, efter en snabb men god måltid. En av mina nysvenska vänner lutar sig långsamt fram, och berättar om en simtur hon tagit i Hjälmaren nyligen. Efter att ha simmat ut en bra bit i sjön blev hon rädd, eftersom hon kände undervattensströmmar och var orolig att sugas med. Min manlige vän till vänster, skrattar högt och säger:

- Det finns inga undervattensströmmar i Hjälmaren... inga valar och hajar heller.

Min nysvenska vän skrattar generat med. Hon är van att bada i betydligt vildare vatten än Hjälmaren.

Vårt samtal vid matbordet leder till att jag till slut sitter ensam kvar, grubblandes över trygghet och rädsla. Funderar över vilka grunder vi har för det som skrämmer oss.

Jag känner mig ofta rädd när jag promenerar ensam hem, under sena kvällar. Får då ibland höra att min känsla är ganska obefogad, eftersom det sällan händer något otrevligt där jag bor.

Dessa fakta tar tyvärr inte alls bort min rädsla, eftersom jag har mer än tillräckligt med erfarenhet av att bli överfallen och råka illa ut - om än inte just här. Rädslan sitter inte i huvudet, utan mycket längre ner...

Förstår mig egentligen inte på, vad det är för mekanismer som gör mig rädd.

Först tänkte jag att otrygghet grundar sig på dåliga erfarenheter i andra, liknande sammanhang. Sedan kom jag på att en del av det som skrämmer mig - ibland helt saknar grund.

Hamnar några dagar senare (åter igen efter en god middag) i en ny diskussion om vad som skrämmer oss. Två nära vänner säger då i kör:

- Bästa sättet att hantera rädsla, är att träna bort den.

Man måste våga utsätta sig för den, och se att inget otäckt händer. På så sätt tränas hjärnan om, och slutar upp att signalera fara.

Jo, men visst, tänker jag... Låter som klassisk fobiträning. Fungerar kanske på min nysvenska vän, som simmar i Hjälmaren - eller på min kompis i Bro som är rädd för råttor. Men det funkar inte på mig, det vet jag av erfarenhet.

Efter femton års kvällspromenerande, utan överfall - är jag fortfarande rädd. Inga nya spår i hjärnan där inte. Forfarande skriker den "fara, fara" vid minsta ljud eller rörelse.

Träning tycks inte bita på mig.
Är det någon som kan följa med och hålla handen i stället?

/Grubbelmia   -   www.grubbelmia.se

Solen skiner på Skara sommarland. Gräsmattan är överfylld av lättklädda semesterfirare. En del ger sig hän åt badlekar, andra försöker få lite färg på sina vinterbleka kroppar. Barnen är glada, men trötta. Själv har jag huvudvärk och går för att köpa kaffe.
 
Kön snirklar sig runt hela kiosken. En liten flicka på cirka fyra år, kan inte sluta gråta över att hon inte får en till glass. Mamman tappar tålamodet och hotar med hemfärd, om flickan inte slutar att tjata.
 
Någon timme senare står jag och väntar på att få åka Berg- och dalbana, när en pappa plötsligt exploderar över sönernas bråk med orden "jag är så trött på er".
 
Promenerar bort till Gocart-området där jag blir vittne till en blond kvinna som kastar en stor väska på sin lite rundnätte man, samtidigt som hon skriker "så här blir det varje år". Med bestämda steg lämnar kvinnan sin förskräckta familj bakom sig, och jag börjar grubbla över vad det är som "händer varje år".
 
Varje år har vi semester. Då ska vi koppla av och ha roligt. Det kostar pengar och helst ska det bli så lyckat det bara går. Men det blir inte alltid som vi tänkt oss.
 
Ibland regnar det.
Ibland orkar vi inte vara snälla.
Ibland blir det bara fel.
 
På vägen hem från dagen på Sommarland, nickar min tjejkompis till vid ratten och vi får köra av vägen för att sova en stund. Medan hon sover funderar jag vidare över semester i allmänhet och livets skörhet i synnerhet.  
 
Livet är så kort...
Vad är väl en semester jämfört med en uppriktig kram från en nära vän?
 
Vad gör det egentligen att vi inte orkar vara snälla hela tiden?
Vad gör väl en misslyckad semesterdag i det långa loppet? 
Vad gör det om det blir fel ibland?
 
Ingenting.
 
 
 
/Grubbelmia  - www.grubbelmia.se

Jag har just landat i Sverige. Trots sköna veckor på två av medelhavets vackraste öar, känns det bra att vara hemma. Språket, människorna, naturen - allt känns bekant.

I toalettkön utanför bagageutlämningen på Arlanda, händer dock något som plötsligt stör min hemtama känsla. En kvinna med mörkbruna ögon börjar högljutt att prata med mig om hur dåligt det är att vi har så få toaletter.

- Ni här i Sverige, som tycker att ni är så duktiga på allt... ni har inte ens tillräckligt med toaletter, för besökarna som kommer ur planen.

Eftersom jag just har haft semester, är jag ganska lugn. Svarar vänligt att det finns fler toaletter en bit bort. Med en något lägre röst svarar kvinnan:

- Ni tror att ni är så bra och ser ner på alla andra, men i Turkiet har flygplatsen toaletter så att det räcker åt alla.

Jag gör ett försök att skämta lite om hur kön till herrtoaletten alltid är kortare. Föreslår kvinnan att vi kan skippa kön till damernas, och gå in på den lediga herrtoaletten i stället.

Den turkiska kvinnan skrattar till, över mitt i hennes ögon absurda förslag. Isen är dock bruten och hon ler.

Kvinnan lugnar sig och vi småpratar om hennes resa till släkten i Turkiet. Hon berättar om hur ogärna hon lämnade sina sjuka föräldrar, och om hennes barn som ville åka "hem" till Sverige.

Dörren till damtoaletten öppnas och kvinnan går in. Kvar står jag och grubblar över hur svårt det måste vara med dubbla nationalitetstillhörigheter.

Vad är egentligen "hemma", och vad gör man när ens egna barn inte bekänner sig till samma hemland som man själv?

Kanske är det splittrande - eller berikande - eller både ock...

Själv har jag bott utomlands i perioder av mitt liv. Några år i USA och några år i Mexiko. Jag trivdes bra, men kan nog inte påstå att jag kände mig hemma. Kanske är detta inget problem... Frågan är om hemkänslan ens är viktig.

Ibland undrar jag om hemkänslan blir viktigare ju äldre man blir. Men jag vill ju samtidigt behålla nyfikenheten och upptäckarglädjen.

Efter samtalet med den upprörda kvinnan, väcktes mitt intresse för Turkiet. Undrar om flygplatstoaletterna verkligen är bättre där, eller om det var hemkänslan hon saknade.

Skulle inte förvåna mig om mina nästa resa utomlands går till Turkiet. Ser framför mig en spännande resa i en ny kultur... en eller två veckor blir lagom.

Men efter det...

Ja, då vill jag hem igen.

/Grubbelmia