förvriden i en vidrig fosterställning.
pratande med dig själv som utvecklas till hesa skrik.
Förståndet som håller på att rasa sönder och bli någonting man fruktar,
men det finns inget ord för det.

Demonerna i tankarna skrapar sönder logik och förnuft,
de lämnar ej heller kvar tvivel eller minnen.
Våldtagen av ditt eget sinne strävar du efter svar, halvförlamad men funktionell.

Du stanar plötsligt upp, har allt släppt? Eller kom du tillbaka till första rutan då du inte ens kan tänka dig in i dina problem?

Ångesten börjar hemsöka sinnet, den blir du aldrig av med, du kommer till sunda lösningar fast de ersätts med hemska baktankar
eller rent av bättre sanningar som på nytt förstör din struktur.

En ond cirkel, en kamp inom dig själv.
Du söker svar som inte finns, du söker alternativ som ej är möjliga.
Vilse igen vriden i en ny ställning, kramar om dina ben och undrar när det kommer ta slut, för orken kanske tar över, och då lämnar man verkligen förnuftet åt sidan.

Att inte ens kunna ta upp problemet med någon annan än dig själv gör dig svagare, du matar demonerna med din rädsla, du låter dom möblera om hela din verklighet.

Till slut är du tom på allt, och problemen som än gång plågade dig är nu något annat, trasiga minnen av ditt mänskliga liv. Ångesten är självklart starkare än någonsin, fast inte i samma form. Den är en del av dig, den har ersatt dig, du är ständigt i en trans ovärd att bryta, ointressant och misslyckad, och av en enda orsak.. Kärlek? eller bara tron att du kunde ha allt och lite till?
Patetisk, det är vad jag är.