Vilka tankar man än har om sig själv så försvinner de

Att upptäcka sin mänsklighet är ett slag i ansiktet för de som haft visioner

Odödligheten vi bar på är nu ett gift som förvirrar det förflutna

Spegelbilden är inte gudomlig som förut, den stirrar tillbaka med dödlig blick.

Vad kan få oss att hålla kvar det odödliga längre?

Varför är det just i ett ögonblick sake förändrar liv?

Om nära döden upplevelser bevisar för oss själva att vi är dödliga

Är det därför människor ändrar på sig efter dom?

Kanske är den punkten i livet så viktig, att en otänkbar händelse måste hända för att förstå

I så fall hade jag tur

Antigen så är mina ögon öppna, eller så stängdes dom

Just i stunden när bilden av mig själv inte var omänsklig

Har jag blivit det jag underskattat?

Blir alla så, eller är det bara en period.

Mina visioner, mina drömmar

De känns overkliga, orealistiska och grovt överskattade

Men varför har jag lurat mig själv i snart 20 år om jag vid denna punkt inser hur dumt det är?

Är det nu man ska acceptera ödets omväg

Eller stå upp mot det för att bevisa att du kan ändra vägen i ditt liv.