Fru Depression och Herr Ångest har ett barn ihop; Lilla Värdelösheten.

“Nana nana na na!
Fy skäms.
Gå och dö lilla människa!
Tja, eller monster, rättare sagt.
Hur ser du ut egentligen?
Du är V Ä R D E L Ö S.
Hör du det?
Vääääärdeeeeelöööööös.”

Fru Depression och Herr Ångest bråkar hela tiden om vem som ska ha makten över dig.

Fru Depression: “Jaha, hur var det här då?”
Du: “Det är inget här, det är liksom det som är grejen.”
Fru Depression: “Jorå, det är visst något här; DU. Men inget mer, alla känslor är slut. Lilla Värdelösheten åt upp dem till frukost i morse, vi testade med Philadelphiaost den här gången, det var bättre än räkost."

Den första känslan som bryter det tillståndet är frustrationen över avsaknaden av känslor. Du vill så gärna känna en känsla, vilken som helst.

"Hallå, hallå! Jag vill känna! KOM IGEEEEEN! KÄNNA, KÄNNA NÅT DÅ!"

Till och med ångest går bra. Allt för att övertyga dig om att du fortfarande existerar och kan känna känslor.
Herr Ångest vinner nu över Fru Depression. Nu känner du dig helt annorlunda. ÅNGEST. Paniken väller upp inom på ett sätt som inte går att beskriva. Ångest, ångest, ångest; en orgasm av negativa känslor som får dig att hata varje sekund av ditt liv. Du vill liksom dö lite.

Du: "Varför känner jag såhär? Jag står inte ut!"
Herr Ångest: "Skyll inte på mig. Lilla Värdelösheten var allergisk mot Philadelphiaosten, så hon spydde upp dina känslor igen."
Du: "Jag vill dö."
Herr Ångest: "Jaha du… intressesmurfarna hoppar…"

Då råkar Herr Ångest ställa sin resväska i bly på din bröstkorg. "Jaha, tack så mycket" tänker man och sedan kommer Fru Depression igen. Allt är lika hopplöst som innan, du är lika värdelös som innan. Fru Depression och Herr Ångest följer ett mönster. Mönstret upprepar sig, timme efter timme, dag efter dag, månad efter månad. Om och om igen, som en karusell.

Snurr
S N U R R
Snurrelisnurr
Är du tillräckligt yr än?
Snurrelisnurr
S N U R R
Snurr