Innan jag hann fika klart hade någon sökt mig på min sökare. "Akutrum 4" stod det med digitala bokstäver på den lilla apparaten som satt fastklämd på min kodade klädsel. Jag satte den sista munnen kaffe i halsen när jag sprang genom korridoren till akutrum fyra. Jobbet som akutsjukvårdare var verkligen ingen dans på rosor. Jag brukade aldrig bli sökt när jag hade fikapaus om det inte gällde en verkligt akut situation, därför väntade jag mig ett hjärtstopp, massor av blod, eller inälvor som var på rymmen. När jag rundade korridorens hörn och med andan i halsen rusade in genom dörren till akutrum fyra varseblev jag att fallet egentligen var värre. Mycket värre. På sängen låg en man, till synes livlös. Doktor Jana stod lutad över mannen och såg stressat upp på mig när jag rusade in genom dörren.
"Man 43 år, försökte starta en strippklubb. Jag behöver 50 mg antisexism fort! Kan du springa och hämta det?" Frågade hon mig så snabbt att orden nästan snavade över sig själva.
"Jag springer!" Utropade jag och vände på klacken illa kvickt. Det kändes förstås lite osäkert att lämna ett så akut fall helt i händerna på en ensam läkare, men likväl visste jag att de där 50 milligrammen antisexism skulle behövas förr eller senare.

(Helst skulle de injicerats för länge sedan)