Jag har inte sett på dem, inte rört vid dem

bara kallat dem för jävlar

för att de knackar på min dörr

trots att jag sagt ifrån högt och ofta.

Jag tröttnade så innerligt

på att söka vänner

i vad jag trodde var människor

för de ville fan bara samma saker.

Förbannde min ensamhet

trots att jag valde den

själv så många kvällar

för jag väntade ju.

Eller lånade jag barnen

slösade min lön

på dem, för vad ska

jag med alla dessa pengar till?

Kände mig så löjlig

när jag dränkte mig

med vin och sång

men mammas hus är alltid tryggt.

Och jag har svalt alla

jävla ord så länge,

sagt nej till mina ben

som bara vill skynda fram när du kommer.

Skyndat mig för

att vara på plats

bara för att se dig åka

men jag nöjde mig med nästan.

Jag försökte att inte

känna så mycket

men ändå faller tankarna

så narturligt på dig

att jag så fånigt

rullar ihop täcket och låtsas

ibland lägger jag mig i barnens

säng, för den är ju inte så stor

och därmed inte så tom.

Det kändes så ologiskt

när jag insåg vad jag kände

och vad skulle jag

ha att komma med?

Men det var nåt

hos dig som

fick mig att stanna upp

och sluta tänka ytligt.

Någon lustig känsla

av tryggt i din famn.

Sårbar.

Och dina signaler

liknade alla andras.

Därför sa jag inget.