Röd snö faller från en mörk himmel, nattsvart vatten rinner likt en blodådra genom det kalla landskapet. Glimmande smaragder målar marken med sår, som från en hängsnara. Pastellbleka blåmärken färgar den isiga frostväven nästintill gråblå under månens anemiska skelett som långsamt går över det kyliga fältet. Vinden stönar sorgset och det är som om världen gråter för vad som håller på att hända.

Hans händer vilar om hennes nakna midja, de utnötta kläderna är trasiga och sönderrivna. Han håller hårt men ömt. Hon trycker sig mot hans bröst, kväver tårar. Vill inte att han ska se, höra hennes urholkade lemmar lida.
Blommor av stål, likt askgråa rosor från förintelsens trädgård växer dödfött på marken. Lindar in deras ben, drar dem nedåt. Den stjärnklara himmelen lyses upp av det bländvita skenet från strålkastaren, en symfoni sjunger hårt ekande i den kalla decembernatten. Tjuter alarmerande.
Hennes ögon ler in i hans, han för dem båda framåt i denna förstulet otillåtliga dans. Han kysser ömt hennes färgsvaga kind, känner hennes magra käkben. Han minns hur hon en gång sett ut, vacker och mild, hennes långa mörka hår. Varma söta läppar som alltid log när de vaknade intill varandra i deras gamla hem, Berlin. Han trycker henne mot sig, hennes rakade hjässa är sträv. Han bryr sig inte. Väljer att inte se. Omfamnar deras minnen, hör henne snyfta.
"Såja, jag finns här"
"Jag hör dem komma. Dödens hundar"

Rosenbuskarnas taggar gräver sig längre in i deras utsvultna hud. Deras kärlek, deras värme och liv sipprar ut ur de tusentals små sår som beklär deras armar och ben. Men dom slutar inte, slutar inte dansa. Dom vill inte, kan inte…

I periferin av valsen, hörs de hungriga vargarna skrika.

Han vacklar, hon snavar till. Deras kroppar orkar inte bära den tyngd deras kärlek väger. Verkligheten håller på att besegra deras modiga längtan. De sjunker sakta, till violens tysta stråkar.

"HEBRÄER!"

Nu sjunger pistolskott, ett crescendo som skallar.

Deras läppar greppar tag om varandra, håller fast vid det lilla de har. Kärleken. Deras minnen och forna dagar. Den mardröm de för så många månader sedan vaknade till existerar inte, dom är hemma. Liljekonvalj och syren doftar varmt i sommarluften. Nykokat kaffe och hembakade bullar vilar på det spetsklädda altanbordet. Deras dotter sjunger skrattande och leker i det sprudlande vattnet som kristallklart glittrar i morgondaggen. De är tillsammans, alla tre, hemma.

"Jag älskar dig, jag älskar dig, jag älskar dig"

Hon viskar upprepande medan hon knyter, hårt, sina ögon mot hans bröstkorg.

"Jag älskar dig! Jag ska alltid finnas hos di…"

Han känner hur hennes lilla kropp stelnar till och hur det sedan bränner i bröstet. Luften trycks ur hans lungor. Han är medveten om sin egen och lider för att hon måste ta del av smärtan.

Kulan hade lyckas genomborra två heroiska hjärtan.

Vinden suckar tungt i de frostbitna trädkronorna som sorgset bevittnat det makabra skådespelet runt deras nakna fötter.
"Något vackert har dött här ikväll" Aspens klagande röst knakar dovt
"Ja" den urgamla eken gråter sav längsmed stammen "förbjuden kärlek"

Morgonen gryr, glänser i den silverfärgade taggtråden som binder samman två länkande händer. De släppte aldrig taget, där, i djävulens hemvist. Dödens boning.

Auschwitz.