~¤~

En gång kring den dystra mörka midnatt, då jag begrundade, svag och matt,
Mången pikant och kuriös volym av de bortglömda traditionernas läror från förr,
    Medan mitt huvud föll sakta, nästan jag halvsov, hördes plötsligt där någon lätt knacka,
    Som av någons försiktiga klappande, klappande på min kammardörr
“Någon besökare de' är,” jag muttrade, “knackande på min kammardörr—
            Blott det, och intet mer ljudet utgör.”

    Åh, tydligt så minns jag det var i en kulen December,
Och vart enskilt glödande kol bringa sin ande ut på detta golv då det dör
    Ivrigt jag så önskade morgondag;—fåfängt sökt att låna hade ock jag
    Från mina böcker en sorgetids avbrott i dess blad—sorgen över den förlorade Lenore av vörd—
För den sällsynt strålande jungfru vilken änglarna kallar Lenore av vörd—
            Namnlös här för evigt sörjd

  Och det silkeslena sorgesamt obestämda prasslandet av de lila förhängen
Hänförde mig—fyllde mig även med de sällsamma fasor som mig aldrig tidigare vidrört;
    Så att jag nu, för att stilla mitt hjärta som snabbare slog, stod och återtog,
    “Någon besökare de' är som enträget be om inträde vid min kammardörr—
Någon sen besökare de' är som enträget be om inträde vid min kammardörr;—
            Blott detta det är, och intet mer ljudet utgör.”

    Strax växte dock min själskraft åter; tvekande då ej längre,
“Min Herre,” sade jag, “eller Dam, med ert överseende jag verkligen be om bör;
    Men faktum är att jag halvsov nu, och så stilla klappande kom du,
    Och så svagt knackande kom du, knackande uppå min kammardörr,
Att jag knappt var säker på att jag dig hörde”—här öppnade jag vidöppen denna dörr;—
            Mörkret där, och intet mer där hörs

    Djupt in i detta mörkret betraktande, länge och väl jag stod där undrande, fruktande,
Tvivlande, drömmande de drömmar som ingen dödlig någonsin vågat att drömma förr;
    Men tystnaden var där obruten, och stillheten gav ej några tecken,
    Och det enda ord som uttalades där var det viskade, “Lenore!” så skört
Detta jag viskade, och ett eko mumlade det ordet tillbaks, “Lenore!” så skört—
            Enbart det, och intet mer ljudet utgör

    Tillbaks igen i kammaren omvändande, med hela min själ inom mig brinnande,
Snart igen jag där en knackning hör som var något starkare än förr
    “Säkerligen,” sade jag, “säkerligen är det något vid mitt fönstergaller:
    Låt mig se, då, vad är därpå, och detta mysterium utforska för—
Låt mitt hjärta bliva still för en stund och detta mysterium utforska för;—
            De' är väl denna vind och intet mer ljudet utgör.”

    Där slängde jag nu fönsterluckan upp, då, med månget flaxande och skutt,
In där trädde så en ståtlig korp från fordom och de heliga dagar av världen förr;
    Inte den minsta hälsning av vördnad gav han; inte en endaste minut där stannade eller kvarblev han;
    Men, med en min av herre eller fru, upphöjd där satt ovan min kammardörr—
Upphöjd där satt uppå en byst av Pallas strax ovan min kammardörr—
            Upphöjd, och så satt, och intet mer där rör

    Då denna fågel ebenholtssvart narrade mitt ledsna sinnelag till ett leende,
Genom den gravallvarliga och strama värdigheten i sin uppsyn där den sig för
    “Fastän din kam må vara avklippt och rakad, fastän,” jag sade, “du i sanning ej är någon kråka,
    Ruskiga dystra och forntida korp vandrande in från där du Nattens strand angör—
Säg mig ditt förnämliga namn vid den Nattens Plutoniska strand som du angör!”
            Kraxar där Korpen, “Omintetgör.”

    Högeligen jag förundrade mig över detta otympliga fjäderfä att så klart där talet yttrades,
Dock gav svaret liten mening—liten betydelse det innehöll;
    För vi kan inte hjälpa att vi samtycka att ingen levande människa
    Ännu någonsin välsignats med att se en fågel ovan sin kammardörr—
Fågel eller best uppå den skulpterade byst ovan sin kammardörr,
            Med ett sådant namn som “Omintetgör.”

    Men korpen, sittande ensam uppå den fridfulla byst, talade endast
Detta enda ord, som om hans själ i detta enda ord han utgjöt
    Intet mera sedan han yttrade—inte en fjäder sedan han flaxade med—
    Tills jag knappt mer än muttrade, “andra vänner har flugit förr—
Om morgonen kommer han att lämna mig, som mitt hopp har flugit förr.”
            Då sade fågeln, “Omintetgör.”

    Skärrad av att stillheten brutits av ett svar som så träffande uttalats,
“Tveklöst,” sade jag, “vad den yttrar är det enda som den har på lager och hört,
    Uppsnappat från någon olycklig husbonde vilken denna obarmhärtiga Olycka
    Följde fort och följde fortare tills hans sånger bördan bar och var tråden röd—
Tills dess att hans Hoppets sorgesånger den melankoliska bördan bar och var tråden röd
            Av ‘Intet—omintetgör’.”

    Men Korpen alltjämt narrade mig och hela min stämning till ett leende,
Genast jag rullade en kudde rund där framför fågeln, och byst och dörr;
    Sedan uppå dess sjunkande sammet, begynte jag med att där länka samman
    Sinnesstämning med sinnesstämning, tänkande vad denna olycksbådande fågel av världen förr—
Vad denna dystra, otympliga, ruskiga, utmärglade och olycksbådande fågel av världen förr
            Menade med att där kraxa “Omintetgör.”

    Detta att gissa satt jag med där upptagen, men uttryckte gjorde ingen stavelse
För denna fågel vars flammande ögon nu brände heta mitt i mitt bröst;
    Om detta och mer därtill satt jag och siade, med mitt huvud lätt tillbakalutat och vilande
    På kuddens sammetsbeklädnad som lampans sken triumferande där röjt,
Men vars violetta sammetsbeklädnad som lampans sken triumferande där röjt,
            Ödet att hon åter skall tynga, ack, omintetgör!

    Då mig där tycktes att luften tätnade, med en parfymerad doft från ett okänt kar av rökelse
Svängd utav Serafimen vars stegs ljud pinglande uppå det stoppade golvet där föll
    “Usling,” skrek jag, “din Gud haver förlänat dig—genom dessa änglavarelser haver han skänkt dig
    Respit—respit och glömskans dryck, från dina minnen av Lenore av vörd!
Svälj, åh svälj denna goda glömskedryck och glöm den förlorade Lenore av vörd!”
              Kraxade där Korpen, “Omintetgör.”

    “Profet!” sade jag, “ondskefulla tingest!—alltjämt profet, om än fågel eller djävulsbest!—
Om så av Frestaren sänd, eller om stormen slungade dig hit på stranden uppsköljd,
    Bedrövad ändock helt oförfärad, i detta ökenland förtrollat—
    I detta hem hemsökt av ohygglighet—säg mig ärligt, ber jag gör—
Finns det—finns det kåda i Balsamträdet?—säg mig—säg mig, ber jag gör!”
            Kraxade där Korpen, “Omintetgör.”

    “Profet!” sade jag, “ondskefulla tingest—alltjämt profet, om än fågel eller djävulsbest!
Vid den Himmel som böjer sig öfver oss—vid den Gud vi bägge dyrkar högt—
    Säg denna själ med sorgen tyngd om, inom det fjärran Aidenn,
    Den skulle omfamna ett jungfruhelgon vilken änglarna där kallar Lenore av vörd—
Omfamna där en sällsynt strålande jungfru vilken änglarna kallar Lenore av vörd.”
            Kraxade där Korpen, “Omintetgör.”

    “Var då detta ordet vårt tecken till avsked, fågel eller plågoande,” jag, uppspringande, där skrek—
“Far du iväg tillbaks igen in i stormen och den Nattens Plutoniska strand som du angör!
    Lämna ingen svart plym här som minnesgåva av den lögn som din själ haver uttalat!
    Lämna min ensamhet obruten!—ge dig så av från bysten ovanför min dörr!
Tag din näbb ut ur mitt hjärta, och tag din skepnad bort från min dörr!”
             Kraxar där Korpen, “Omintetgör.”

    Och Korpen, aldrig ens fladdrande, alltjämt där sittande, alltjämt där sittande
Uppå den bleka byst av Pallas strax ovanför min kammardörr;
    Och hans ögon äga ett skimmer av en demons som där stilla drömmer,
    Och lampans sken öfver honom flödande bringa att hans skugga uppå golvet rörs;
Och min själ från denna skugga som där flytande uppå golvet rörs
            Ödet att den åter skall upplyftas—omintetgör!

(Edgar Allan Poe 1845)
LPWJ svensk version 15-18/10/09

e-bok Poe's Poem
http://www.poeter.se/viewBook.php?bookId=3795