Det är mörkt just nu.
Vågar inte skriva från hjärtat
för jag är rädd för vad mina ord skulle skönja...
för jag har glömt mig själv -
bara skalet finns och det visar sig sällan.

Orden tvinnar sig runt mina fingrar och knyter till,
jag vet vad det är jag vill säga;
men modet räcker inte till.
Förnedrad av mig själv -
måste jag skamsen ta upp striden igen.
Varför, varför?
Måste jag plåga mig själv.

De ord jag menat spilla
ska skönja den sanning
jag är mest rädd för.