Årets tema var Spanien, men då så mycket focus lades på denna enorma bokmarknad kom märkesåret 1809 då Sverige och Finland tvångsseparerades helt i skymundan, fastän tragedin markerades genom ett antal mycket intressanta seminarier.

Det första vågade behandla det finska inbördes/frihetskriget 1918, ett outtömligt ämne som förblir smärtsamt aktuellt genom hela århundradet och är det ännu idag, vilket ådagalades då en artikel om saken i finsk press av en rikssvensk (Bjarne Stenquist) väckte gamla inflammationer till våldsamt liv igen. Seminariets rubrik var ”Nationell terrorism – rötter och konsekvenser” men handlade bara om Finland, då seminariets enda mer internationella deltagare, Wilhelm Agrell, nästan inte fick någonting att säga. Den tredje deltagaren var Aapo Roselius, men det hela leddes av journalisten John Crispinsson, som var mest på bettet.

Det stora problemet med det finska frihets- och inbördeskriget är att det gick till så extrema överdrifter. När det värsta våldet var över räknade man 35,000 offer, och detta för en befolkning på då 3 miljoner är en anmärkningsvärt hög siffra för ett inbördeskrig, som bara varade ett halvår. Ännu mer anmärkningsvärt är siffrans skevhet, då den vita sidan endast räknade 5000 förluster medan den röda sidans var 30,000. Det mest anmärkningsvärda av allt är att de flesta offren skördades efter inbördeskriget.

De skoningslösa siffrorna står för en ytterst naken brutal sanning som inte kan avvisas. Efter inbördeskriget internerades 80,000 människor i fångläger från den röda sidan, av vilka 15,000 dog av sjukdomar, umbäranden och svält. 10,000 helt sonika avrättades. Dessa omfattande avrättningsräfster var mestadels lokala, varför det är troligt att de genomfördes av de ansvariga i tron att de skulle komma undan med det, vilket de också för det mesta gjorde. I själva kriget antas ungefär 5000 vita och 10,000 röda ha stupat, vilket lämnar oss en majoritet av offren till efter kriget.

Wilhelm Agrells synpunkt var att detta är normalt för inbördeskrig – exakt så gick det även till i exempelvis Jugoslavien helt nyligen. Det är den höga procenthalten offer, det extrema hatet, det överdrivna våldet och framför allt den brutala behandlingen av förlorarna efteråt som skiljer detta inbördeskrig från alla andra.

Som motsats anförde Agrell det amerikanska inbördeskriget, där fred slöts under ömsesidig respekt med undertecknandet av formella papper mellan de båda lägrens högsta befälhavare, Grant och Lee, varefter alla som klarat sig fick gå hem och leva vidare som om ingenting hänt – där var efterräkningarna noll.

Som del av en förklaring till hur det finska inbördeskriget blev så extremt anfördes dels det långa tyranniet under Ryssland med dess traumatiska russifieringsfinal och den blodiga revolutionen därstädes, där de röda tog makten med våld och genom kupper, vilket naturligtvis gav svallvågor i Finland. Det onödiga och tragiska med det finska inbördeskriget var att de röda i Finland försökte samma sak, fastän de i princip hade en demokratisk ordning. Agrell satte just fingret på denna tragedi, när han framhöll episoden i Stenquists bok när Gustav Möller besöker Kuusinen och förtvivlat ställer honom frågan: ”Varför kullkasta den demokratiska ordningen i landet, när ni ändå redan nästan har en riksdagsmajoritet?” Det var de finska socialdemokraternas stora misstag och tragedi, att de tog till våld och försökte en odemokratisk kupp, när de hade kunnat vinna så mycket mer genom att i stället slå vakt om den demokratiska ordningen.

Att de röda tog initiativet till inbördeskriget fick den bedrövliga konsekvensen, att de vita ansåg sig berättigade att ta till terrorism för att återställa ordningen, och att de gjorde det så grundligt, att de röda egentligen aldrig återhämtade sig. Efter 1944 fick de chansen, då de fick en stark politisk ställning efter det andra världskrigets dubbla krigstragedi, och de började då undersöka möjligheten att göra upp med gamla oförrätter. Men då vägrade de nya finska socialdemokraterna att ställa upp – Finland hade då hunnit mogna till insikten om att friheten och demokratin var det viktigaste av allt, som allting annat måste underordnas.


Bokmässans roligaste seminarium var väl det mellan Jörn Donner, Mark Levengood, Merete Mazzarella och Miika Nousiainen med rubriken ”Sverige och Finland – ett strävsamt par”. Alla var av ytterst avvikande meningar om den saken. Jörn Donner var den finskaste av dem och avvisade allt släktskap med Sverige, Mazzarella var den vettigaste, Levengood var den svenskaste, medan Nousiainen var den mest försonliga. Mazzarella påvisade helt riktigt, att det mera handlade om syskonförhållanden än äktenskap, och att syskonen i själva verket var tre: storebror Sverige, finska Finland och svenska Finland. Jörn Donner, den roligaste i denna debatt, framhöll konsekvent hur Sverige alltid hade förrått, kört över, nonchalerat, glömt och skrotat Finland och tog fram åtskilliga belägg för detta i framför allt hur Sverige hade behandlat eller underlåtit att behandla Finland i alla Finlands krig, hur i princip Sverige aldrig hade gjort annat än svikit Finland. Det var här som Nousiainen kom in med sin storslagna försonlighet och framhöll hur Sverige alltid framstått som det enda föregångsexemplet för Finland. Det roligaste var emellertid hur alla tre var överens om skillnaderna mellan finländskt och svenskt kynne, och de gav dråpliga exempel på sina erfarenheter som finländare av svenskhetens attityd mot Finland i Sverige. Detta seminarium filmades och torde sändas i TV och där förbli tillgängligt. Man skrattade gott hela tiden, då dess underhållningsvärde var det högsta tänkbara.


Det tredje Finlandsseminariet behandlade språkfrågan och bjöd på en hel teaterföreställning. Därför blev seminariet långt, hela 90 minuter, då den virtuosa teaterföreställningen ”Piece of Cake” med två skådespelare på minst fem språk tog halva tiden och utgjorde en exposé över Finlands hela historia sedan 1809 på svenska och finska, ryska och engelska plus diverse andra språk med hela den finländska språkproblematiken suveränt exponerad och behandlad. Framför allt jävades den gamla fördomen, att hjärnan inte orkar med hur mycket som helst, till exempel för många språk och konster, medan det i själva verket förhåller sig tvärtom: hjärnan fungerar bara bättre ju mera den får lära sig. Den är inte en slasktratt som kan bli full utan en resurs som bara ger bättre utdelning ju mer den utnyttjas och mera effektiv ju mer den trimmas. Man påvisade också det ytterst väsentliga i att svenskhetens problem i Finland och finskhetens problem i Sverige var avhängiga av varandra – båda minoriteterna kunde bara vinna på att den andra blev bättre behandlad. Den finska invandringen till Sverige har pågått sedan urminnes tider, ännu längre har det funnits svenskar i Finland, och båda minoriteterna är procentuellt ungefär lika stora. Kort sagt, det ömsesidiga utbytet är faktiskt som ett gammalt äktenskap, som bara blir bättre ju mera ömsesidigt utbytet är. Det påvisades också att Sverige och Finland aldrig krigat med varandra och att tvångsskilsmässan 1809 faktiskt varit hälsosam, då båda länderna som resultat därmed blev friare och mera demokratiska och då de ända sedan dess mer och mer kompenserat den traumatiska tvångsskilsmässan med att i stället beundra varandra till ömsesidig uppbyggelse.


Mitt fjärde seminarium handlade om något helt annat, nämligen den ack så aktuella klimatkrisen, där Bernt Skovdahl resonerade med Joakim Palme om den föreliggande situationen och framtiden. Joakim Palme företräder ”Institutet för Framtidsstudier” och har sedan ett antal år samarbetat med Bernt Skovdahl, fil.dr. och lärare i idé- och lärdomshistoria vid Södertörns högskola, och som nu är i beråd att ge ut sin tredje bok, som handlar om naturvetenskapens universella dilemma inför nödvändigheten att fullständigt tänka om inför den världsomfattande klimatkris som faktiskt ingen vetenskapsman förutsett före 1980.

Dilemmat är att naturvetenskapen inte längre kan mena sig behärska naturen och kunna lösa alla problem. Det menade den sig ännu kunna göra för 100 år sedan. Klimatkrisen har fullständigt ställt hela den naturvetenskapliga självsäkerheten på huvudet, och praktexemplet är den kända passusen i Första Mosebok, kap. 1:28-30 där Gud säger till människan efter att ha skapat henne: ”Var fruktsamma och föröka er och uppfyll jorden och lägg den under er, och råd över fiskarna i havet och över fåglarna under himlen och över alla djur som rör sig på jorden…” osv, som idag framstår som fullkomligt skitprat. Det gäller inte längre inför klimatkrisens hotfulla och oavvisliga verklighet, där människan själv framstår som den enda boven med sin infernaliska befolkningsexplosion som slutresultat av Guds obetänksamma generositet – han om någon borde ha kunnat förutse att människan skulle sabba hela naturen.

I samband med detta diskuterades även James Lovelock och hans Gaia-teori, som går ut på att naturen i viss mån kan reglera sig själv och även åtgärda till exempel en uppkommen obalans mellan henne och människan. Bernt avfärdade Gaiateorin fullständigt, medan vår åsikt ändå är, att man åtminstone kunde lämna utrymme för den möjligheten, att naturen skulle kunna inrymma en för oss obegriplig och högre organisk vishet för vidmakthållandet av den balans som är förutsättningen för att något liv över huvud taget skall kunna vara kontinuerligt.

Dock hade Bernt helt rätt i det åtminstone, att man inte kan ta Gaiateorin för given. Människan står inför den utmaningen att hon måste skärpa sig och låta vettet ta överhand efter allt slarv och misshushållning med naturen, om människan alls skall kunna överleva. Därmed måste naturvetenskapen helt överge sin forna ”överlägsna kontroll”- och ”ofelbarhets”-ställning och koncentrera sig på de nödvändiga kanske obehagliga lösningar (exempelvis övergivandet av fossila bränslen) som naturen kräver om både naturen och människan alls skall kunna överleva…


Det femte seminariet värt att avhandla här handlade om boken och förlagens nya situation inför den digitala revolutionen. Peter Englundh diskuterade med Sigge Eklund om saken, Vulkanförlagets grundare, och kunde bara betrakta principen ”print on demand” eller, som det heter på svenska, ”behovstryck”, så att ej fler exemplar av en skrift trycks än vad som efterfrågas, som fullständigt relevant och nästan idealisk för all framtida boktryckning och var för idén med 100%, då man verkligen kan ifrågasätta de etablerade förlagens principer och verksamhet, där allt är underställt kommersialismens urskiljningslösa hänsynslöshet.