~¤~

                                 I

      Hör där slädarna med sin bjällerklang—
               Silverbjällrors klang!
Vilken värld av munterhet deras melodi förtäljer varmt!
      Som de klingar, klingar, klingar,
          Uti den isande luft av natt!
      Medan stjärnorna som där över beströ och blinkar
      Hela himmelen, verkar att tindra
         Med en kristallisk fröjd i allt;
            Håller tiden, tiden, tiden,
         I en slags Runvers med rimmen,
Till den klockringning som så musikaliskt där strömma fram
         Från klockornas klang, klang, klang, klang,
               Klang, klang, klang—
Från pinglandet och klingandet av klockornas klang

                                II

      Hör de fylliga bröllopsklockors klang,
               Gyllene klockors klang!
Vilken värld av lycka deras harmoni förtäljer varmt!
      Genom den milda luft av natt
      Hur de där ringa ut sin fröjd i allt!
        Från de gjutna guldgula toner,
               Och helt i samklang,
        Vars svävande visa ro ger
Till turturduvan som där lyssnar, medan hon ruvar
               På själva månen!
      Åh, ut från de ljudande celler,
Vilket flöde av välljud som så omfångsrikt där strömma fram!
               Som ett vågsvall!
               Som dess tankar
        Om Framtiden! hur det talar
        Om hänryckningen som framdriva allt
      Svängande och ringande
        Av klockors klang, klang, klang,
      Av klockors klang, klang, klang, klang,
               Klang, klang, klang—
Av rimmandet i klockspelets klang!

                               III

      Hör de högljudda larmklockors klang—
               Mässingsklockors klang!
Vilken skräckhistoria, nu, deras turbulens förtäljer där varmt!
      I det bestörta örat i natt
    Hur de utskrika sin förskräckta vanmakt!
      Alltför lamslagna för att tala,
      De kan blott skrika, skrika,
               Helt i fel tonart,
Och högröstat vädja om eldens nåd,
I en vansinnig protest elden vild och döv förebrå,
      Tar språnget högre, högre, högre,
        Med det desperata begäret,
      Och en resolut strävan,
      Nu—nu att sitta eller aldrig mera,
    Vid sidan av det bleka ansiktet av månen
       Åh, klockornas klang, klang, klang!
       Vilken historia deras skräck förtäljer där varmt
               Om Förtvivlan!
     Hur de klämtar, och skramlar, och dånar!
     Vilken skräck som där utflödar
   I nattens famn av luften den pulserande!
       Dock vet där örat till fullo,
               Av dallrandet,
               Och av klämtandet,
       Hur som faran är i ebb och flod:
       Dock förtäljer tydligt där örat varmt,
               I skramlandet,
               Och i käbblandet,
       Hur som faran sänkas och svalla fram,
Genom sänkandet eller framsvallandet av ilskan i klockornas klang—
               Av klockornas klang—
       Av klockornas klang, klang, klang, klang,
             Klang, klang, klang—
  I larmandet och klirrandet av klockornas klang!

                               IV

      Hör kläppens slag i klockornas klang—
               Järnklockors klang!
Vilken värld av högtidliga tankar framdriva där deras klagosång!
      I stillheten av natt,
      Hur vi darrar av vår förskräckta vanmakt
Vid det melankoliska hotet i deras ton!
      För vart ljud som svävar i ron
      Från djupet av deras strupars rost
                Hörs ett stönande i trots
      Och människorna—ack, människorna—
      De som där hopar sig i dess tornspira,
               De Helt Ensammas Röst
      Och som där slagen, slår, slår, slår,
        I ljudet dovt och monotont,
      Känn där en salighet i att mullra så
        Över bröstets människohjärta en sten uppå—
      De är varken man eller kvinna—
      De är varken vildar eller mänskliga—
               De är Vilsna Andar:
        Och dess konung det är som där slå slagen;
        Och han mullrar, mullrar, mullrar,
               Mullrar
          En jubelsång ur klockornas klang!
      Och hans glada bröst sväller i omfång
        Tillsammans med denna jubelsång av klockornas klang!
      Och han dansar, och han skriker fram;
      Håller tiden, tiden, tiden,
      I en slags Runvers med rimmen,
        Tillsammans med denna jubelsång av klockornas klang—
               Av klockornas klang:
      Håller tiden, tiden, tiden,
       I en slags Runvers med rimmen,
        Tillsammans med skälvandet av klockornas klang—
      Av klockornas klang, klang, klang—
          Tillsammans med flämtandet av klockornas klang;
      Håller tiden, tiden, tiden,
        Som han bultar klagande, klagande, klagande,
        I en glad Runvers med rimmen,
        Tillsammans med mullret av klockornas klang—
      Av klockornas klang, klang, klang:
        Tillsammans med kläppslagen av klockornas klang,
      Av klockornas klang, klang, klang, klang—
        Klang, klang, klang—
Tillsammans med jämrandet och stönandet av klockornas klang

(Edgar Allan Poe 1848)

LPWJ svensk version 19-20/10/09