Jag orkar inte alltid vara Stålmannen. Inte hela tiden.

På dagar och nätter kan jag vara det. Flyga omkring med superkrafter och hinna med alla möten och repetitioner. Slå mig för bröstet och vara alla behjälplig.

Men inte alltid när jag kommer hem. När jag tänder den lilla lampan med gult ljus vid fönstret. Då orkar jag inte alltid vara Stålmannen. Trots att Cupido står och skriker på mig. Så orkar jag inte.

Även Stålmannen får väl vara Clark Kent ibland.