Jag gör tankekrumelurer. Tar tag i en tanke och låter den växa ohämmat. Ju mera absurt det blir, desto roligare har jag i min ensamhet. Ibland blir det dikter av det.

Kunde man dela denna opretentiösa glädje med någon? Visst! Jag fick tips om poeter. Vilken lycka! Man fick kommentarer! Applåder! Ensamheten var bruten! Fjärran från affärer och statustänkande. Fräscht och bara skoj. Man ger och tar, som när man var barn.

Livet innehåller så mycket skönt tävlande, men ibland vill jag slippa. Och så tävlar jag i detta! Tävlar i detta befriande tävlingsbefriade. Som jag trodde!

En ny tankekrumelur?!