Knarr knarr.

Vinter. Igen. Varje gång det snöar verkar vi svenskar bli lika förvånade varje gång. Ganska roligt ändå, tycker jag.
För visst är det något magiskt med att se ut genom fönstret och se ett glittrande fenomen av iskristaller.
För mig är det att bli påmind om barndomen, den lyckliga delen av den.
Att vara ett barn med röda kinder, springa ut i snön med tre overaller på sig, och kasta sig i det kalla, blöta och göra en snöängel.

Regnet faller
ovanför mig
Jag hör hur det knastrar på plåttaket
ljuder påminner mig om
att jag faktiskt lever
Tänk om jag hade ett fönster,
då skulle jag kunna titta ut och
se massa barn där ute,
som har röda kinder, precis som vintern färgat med sorgsna ögon.
och två små små barnfötter, som ännu inte växt klart,
som är fastfrusna i en blöt snömart,
jag skulle också se,
det lilla avtrycket av små barnskroppar i snön,
som ska likna små änglar,
utan vingar.

I natt så vandrar ett tårfyllt barn,
som går över ett smalt, väldigt smalt broräcke
över havet,
som barnet snart landar i, eller knuffen som får den att stupa.

Jag fråga, hur många händer du har,
hur många fingrar har du,
har du tillräckligt många
för att kunna torka bort
alla dem tårar som finns ivärlden,
alla tårar som faller varje sekund

Tänk om jag hade en axel som kunde bära upp
allas huvud som behöver vila mot något
någon som kan det,
som bryr sig...