grisbuken hängde död mellan horisonten och din höga ryggvägg


döda var förortsbarnen och deras stora leksaker
dina stora vargögon på jakt den tvinnade honbuken i din kropp



jag säger det på bussen
hemma i skolan i hissarna på långvården
jag säger det med barnskratt i rösten
hemma i husen i staden i förorten framför spegeln i hallen


den hårt hårt tvinnade honbuken i din pälskropp






du kom som känslor
salterna bredde ut sig i såren i skrapsåren


i skrapsåren får gråten plats
därav, alla salter




vargen flockdjuret alla vargtänder
i en flock



i en flock ledarhanne säger jag
modig ledarhanne och hans tama honflock


egentligen
menar jag dig och mig

bara dig och mig
det brukar räcka