På stationen
6.55
vi står där 3 minuter
och tittar på varann
sen åker vi åt varsitt håll

Jag undrar vem hon är
Som ser tillbaks på det sättet
Eller är det jag som ser tillbaks
Hon ser, vacker och skön ut
Som om, hon aldrig nånsin
Blivit rörd
I alla fal inte på insidan

Hon ser på mej som om
Jag var den enda som fanns
Alla dagar utan att ses
Är värdelösa
Jag har tänkt gå fram till henne
Tänkt säga nåt
Säga vackra saker

Sånt som man säger när det är ens
Stora kärlek som står där
Men tänk om det inte är så
Hon kanske är gift
Har sambo
Särbo
Delsbo
Eller nån annan i sitt bo ö h t

Mellan 6.55 till 6.59
Så finns hon där…
Oftast
I alla fall de dagar som är
Värda nåt
Värda mer än bara
”mötas”
”ses”

Jag går fram
Vad ska jag säga
Vafasen ska jag säga
Hon tittar på mej
Förhoppningsfullt verkar de som
Händerna svettas
Ögonen lever sitt eget liv

Fötterna går som om jag gick i gyttja
Hur nära innan man säger nåt
Hur nära…
Klockan är 6.57
Fasen också bara 2 minuter
Jag räcker fram handen och
Säger mitt namn
”jag har sett dej så många ggr”
”Jag skulle vilja ta en kopp kaffe eller nåt med dej”

Nån gång när du har tid om du har lust?
Förståss…
”Jag har lust nu” svarar hon
Jaha va kul, du jobbar inte idag
”Nej jag gick bara hit ändå, jag är ledig idag”
sa hon…