Det har gått så lång tid
Hela atlanten har flutit under broarna

Det finns inget av dig kvar här
Inte en enda liten rest av det som var vi
Helvetet är borta
men ändå sköljer skuggorna genom blodbanan
till och från

Jag säger att det är en evighet bort
ändå vaknar jag under de korpsvarta vargtimmarna
och synar huden
för att se om blånaderna finns kvar
Det gör de inte
men det gör du
Du sitter liksom i hudcellerna

Du, och det ihärdiga vinandet

Du har aldrig rört den här ytterdörren
De här väggarna har ingen aning om vem du är
Ändå ger de resonans till suset,
bruset och den kvävande känslan
Känslan att det var jag som orsakade skuggorna
och att jag aldrig kommer lyckas bättre än så

Alla de jag träffar
De som rör min kind med lätta fingertoppar
döms efter dina misstag
Döms efter rädslan att det finns något i mig
Något som lockar fram sådana som du

Och så får jag ännu en skuld
som jag tacksamt kan lägga på mina axlar
Att jag kastar sten efter alla som vill komma nära
Att jag hellre än ensam än övergiven

För skräcken kryper ännu över min hud
Och inte ens atlanten kan skölja bort den

Du var för så länge sedan
Jag är här och nu

Vill så gärna vara här och nu