Båten gungar trots att havet ligger spegelblankt stilla
Jag driver en ambivalent tid till mötes
Jag som skrikit mig hes över att livet aldrig riktigt tar fart
ryggar nu skrämt tillbaka av ljuset från alla vidöppna portar

Kanske är jag en av alla dem som trivs bäst i mörkret
där jag i min ensamhet kan måla solar på väggarna och smeta brunkräm över den genomskinliga huden?

När gardinerna så dras isär och hela mitt jag blottas, vem ska jag då vara?
- Vem är jag i ljuset?

Det är dags att spränga trygghetens bojor
och ta språnget mot solen där i horisonten.
Att stagnation är ett gift som enbart kan motas med förändring
det får bli mitt mantra på repeat
medan knäna skakar betänkligt och ögonen flackar nervöst
där under de tjocka solglasögonen

För framåt ska jag!

Jag vill aldrig bli en av dem som är vaken om natten
och svär åt himlen
för att solen aldrig lyser