Din tystnad, en munkavel av stål. Din tystnad, ett par bojor kramar mina handleder röda av sveda och värk.

Jag griper efter tomma ord, mina egna vanföreställningar som letar svar. Jag frågar, är det något jag inte hör, är det något fel på mig, vill du inte, är det något jag gör?
Vad är fel...


Din mobil kanske har blivit snodd, så som dina vänners och mammas. Telefoner på rymmen och ett Internet utan jack.

Du har blivit påkörd, ligger ensam och rädd med minnesförlust. Förlamat från midja och ner.
Förlamad i hjärtat?

Du behöver inte längre min säng, du har funnit sömn någon annanstans. Någon annan bär dina drömmar.

Jag krävde för mycket, jag gav dig för mycket utav mig själv. Men jag glömde berätta, att varenda bit stod för något vackert. Något du aldrig förut skådat.

Jag kramade för hårt, andades din luft – utan att fråga först.


Din tystnad skaver, jag beter mig inte som mig själv. Talar ord och rör mig som någon annan. En galen människa som hör hemma i bur.

Men jag kan inte hjälpa det. Inte jag som råder över de helt absurda valen, använder de helt befängda orden.

Förstår du inte, din tystnad gör mig galen.



Jag mår inte bra