Rött och helt var det till en början.
Sen förstördes allt på grund av den här sörjan.
Långsamt började det att spricka.
Då började jag slåss istället för att sticka.
Kanterna började bli mörka och svarta.
Det var inte lätt att fatta.
Att hur traskigt och sargat det skulle blir sen.
Hur ohjälpsam jag kände mig när jag inte kunde laga den.
Själen hade fått ett stort hål.
Det hade börjat brännas på bål.
Sårat och blödande fortsatte det att dunka.
För att sakta sluta att funka.
Runt det svarta virades en taggtråd.
Jag slutade helt att lyssna på råd.
Hatet som väller upp är så starkt.
Det känns som att jag ska få en infarkt.
Allting känns så dystert och tungt.
Aldrig kan jag slappna av och ta det lugnt.
Det blöder och smärtar dygnet runt.
Även om jag försöker leva sunt.
Det går tillbaka till samma onda cirkel.
Man börjar se saker ur en annan vinkel.
Till slut brister det och man orkar inte mer.
Man skriker sig hes men ingen varken hör eller ser.
Nu ska jag för dig berätta.
Att det jag beskriver är mitt hjärta.