Mathias ansikte skiner mot mig som en sol där vi hukar i en port på snålblåstens söder. Jag tittar på honom och förlorar mig i en tanke om hur många brinntimmar en sol kan ha. - Kom igen nu, manar han mig och håller otåligt fram sin öppna hand. Jag fyller näsan direkt från hans handflata, utan att orka leta i fickan efter den hårt rullade sedeln. Eller köpte jag öl för den? Det är skitsamma, skulle missat ändå. För svängd för att träffa linjen eller hur det nu var. Bakom hans ögon fortsätter små varelser oförtrutet att skyffla in mer bränsle och han ler hjärtligt och alldeles underbart stelt. Vi går tillbaka in på Carmen och älskar våra andefattiga liv i ytterligare några timmar.