Så många
som vill ha
men
det är få som vill ge

Nyttan främjar
viljan
men intellektet
begränsar
till det vi kan se

liksom snålhetens
besvärjelser
om att det gäller
att ta vad som ges
utan samvetskval
över kvarlämnade tomma skal

Att få andra
att växa som människor
och finna glädje
i att kunna glädjas
av just detta

är teoretiskt
någonting
som alla är överens om
är det enda rätta

Hur kommer det sig då
att det i praktiken
är den som får
som sviker och sin väg går
när den fått vad den behöver

utan att se sig om
när det inte längre
finns någonting kvar?

Begrundar stillsamt förbryllad
och förundrad
när jag betraktar
de obefintliga resterna
av det som en gång var

och

lyssnar till
alla de flydda stegen
som egentligen
inte lämnat några spår

förutom smärtan
och tomheten
efter alltför många
kvarlämnade öppna sår

Är det så underligt
att jag blir ledsen
när någon nu
beskyller mig för
att vara snål?

Nu när det är jag som behöver få

Känner mig minst sagt förlägen
när jag tvingas be
om det mest självklart fundamentala
som inte ens kostar någonting att ge

Likväl kan jag såväl se
som inse varför ...

Men det är svårt att förändra
gamla invävda mönster

inte blott bara de som finns
inom mig
utan kanske än mer
de jag själv skapat i min omvärld
genom att inte be om att få

Har inte längre några dukade bord
blotta bara mig själv, mina känslor
tankar och funderingar
vilka jag försöker förmedla i de ord
jag skriver

Inte alltid
men likväl
inte alltför sällan
för att dämpa avgrundsekot
i den synbart tömda källan

Känslan av att vara övergiven
smärtar och svider
i kropp och själ

Den ständigt river
sönder min tro
och övertygelse om
livets makt och gåva
att mena även mig väl
någon gång ...

Kanske är det så ändå
att jag blott kört fast för stunden
och tillvarons kännbara närvaro
är det enda som håller mig kvar
och får mig känna mig bunden
i den förhatligt försåtliga fällan
av självömkan

Må det så vara
Det känns smärtsamt tomt ändå
och sanningen är likväl den
att jag för stunden allra mest behöver
någonting jag inte synes kunna få

Känslan av och vetskapen om
att det en dag åter kan bli vi två

Saknar dig!




©Peter Stjerngrim