Inte en sekund till förmår jag se dina ögon,
som har en färg jag redan förträngt
Världen blir ett rum av krossat glas och vassa kanter rispar min hud
nej, förstör den, lika fullständigt som du, för ibland förstör du allt

Muskler värker av försvaret jag utkämpar mot mig, själv, ensam i en värld där väggarna utgör slutet av universum och allting glittrar i krossat glas
Ovan ser jag ilska, rädsla speglas i mitt öga, studsar mot förtvivlan och ger mig åter sorg

Med ansiktet mot golvet ser jag inte universum, men känner hur jag andas det, glaset skär sönder lungorna
Hasar runt bland känslor som krossas sönder under mig, tränger in och fyller mig

Skärvor blir röda av kärleken till dig, så sa du

Spillrorna av världen jag krossade

Naglar mot ett golv

Bank! på en dörr i universum
FÖRSTÅR DU INTE? DET FINNS INGEN DÖRR....

Ögonlock knastrar
Skärvor, jag förstörde
skada mig
igen