Jag vaknar sakta, det är söndag
Jag kan tydligt höra hur regnet slår emot mitt fönster
Jag vill inte resa mig
Kan jag inte bara få ligga kvar här under mitt
smutsiga och trasiga täcke?
Men jag reser mig, går fram till fönstret och tittar ut
Gatulyktorna lyser upp den dystra mörka novembernatten
i detta tragiska medelklass-ghetto

I ett försök att stilla min nikotinabstinens
sträcker jag mig mot John Silver paketet
som ligger kastat på det dammiga golvet
Jag blir inte förvånad när jag möts av ett tomt paket
Min vanliga tur...
Med en fimp i mungipan sammanfattar jag mitt liv
allt jag åstakommit, filmen som rullar i mitt huvud
känns kortare än en reklamfilm..
Är detta vad det går ut på?
Ska det alltid se ut såhär?
Vart är den glädje DU känner.. Varför får inte jag
ta del av den? Varför?