Hon låg bara där, helt, utlämnad eller vad ska man kalla det. Helt utan något på sej och jag kom gående, som alla unga grabbar skulle gjort, så bara stannade jag mitt i steget och häpnade. Den vackraste nakna kvinnan jag sett, i verkligheten alltså, ja det var ju i ärlighetens namn den första med. Det var en liten alldeles som en gräsplätt, ovanför klippan och vattnet nedanför den branta klippan. Där stannade jag och bara glodde, va fasen skulle man annars göra. Anständigheten sa mej att jag skulle gå därifrån

Nyfikenheten, den sa mej att jag borde stanna, eller den befallde mej att stanna. Nyfikeneten var starkare, just då i alla fall. Nyfikenheten är den alltialla starkaste känslan man kan ha, när tonårshormonerna trycker på. De vann alltså, de vann, med hjälp av testosteronerna och vanligt hederlig, lust…så jag stannade, gick sen och satte mej på lämpligt ställe att spana på, förbannade att jag inte hade en kamera, för att få minnet på papper, inte för att sprida till andra.

Så helt plötsligt gick hon upp, såg ansiktet bättre, hon var minst 10 år äldre än mej, kanske 15, men va fasen… hon var ju där.. ”Bättre en fågel i handen än en i skogen” kom jag att tänka på och skrattade nästan rätt ut. Här var det en i skogen men, för ögat.. ”Bättre en äkta än 100 på bild” tänkte jag, böjde mej ner för att inte synas, såg när hon gick iväg, väntade en stund och följde sen efter, den här dagen vart de inge fiske…

Så jag kom hem, med min cykel, med min hink, fiskeväska och spö….

Mamma frågade ”fick du mycke fisk” sa hon
”Nej inte ett duggs” sa jag sanningsenligt. Det var en sån fin dag med, sa jag, synd att man inte hade fika, satt och tittade på utsikten en del med, fortsatte jag.
Det måste vara en särdeles utsikt tyckte mamma, för du ser ju så himla glad ut, trodde du minst hade hinken full…
Hm tänkta jag, ser jag glad ut, ändå gick jag aldrig fram, undrar vad som hänt om jag gjort det.

Jag såg senare en Bergman film, ”Persona” där berättar Liv Ullman om sina upplevelser på stranden, med 2 unga grabbar,då mindes jag igen tillfället, gräsplätten i gläntan vid klippan, jag hade varit där många ggr innan och ännu fler ggr efteråt. Men aldrig mer var det nån kvinna där. Och jag funderar fortfarande vad som kunde hänt, om jag ”vågat”, eller om man inte varit så förbannat väluppfostrad, kanske hade hon gjort det som varje tonåring drömmer om… men fruktlösa tankar som bara tar ens tid kan man säga, men å andra sidan, kanske är dessa tankar som tavlor på väggarna. Väggarna står där med sina tapeter eller färg och de ”onyttiga” tavlorna hängs utanpå, bara för att vara vackra och reta fantasin…. Precis som de onödiga tankarna, de finns där för att vara vackra och reta fantasin….