det är tyst, som om all trafik, hojtanden, och skriande röster samlats ihop. Tillsammans med dylika läten, ihopsopade snyggt och snällt, med sammabitna tankar om allt onödigt skräp. Tunnan. Locket på. och almenackan river sig själv, som om de döda går husesyn under randiga midnattstimmar. Öppna. Stäng. Kylskåpet. Dammsugaren ligger livlös, anspråkslöst med slangen vidöppen, längtande. Som att vilja bli påslagen. Fylld. För att sedan kvävas i ny sömn, mätt och belåten. Tidningar viskar sina dagar. Och jag kastar ett dömt öga på havererade glöggkartonger, slängd ytterliggare, som om de vore främlingar i ett skal av ingemansland. Orken. Sinusgradernas flykt genom bråda novemberdagar - och jag tuggar försiktigt på min borste, för att om möjligt se vad som förknippar tänder och rot. Känslolöshet och tomma Kall, och hur medmänniskors bråda fragment superviserar sig. På morgon. Dag. Kvällar och under salongsberusade stolta kadaver..om hur förfinade deras ädla ideal framtonas, i de sociala jaktmarkerna. Jag dricker mjölk direkt ur kartong, och bjuder hemtama tvåbenta från densamma, fylld till en fattigmans-latte. Jag spottar tändsticksflisor på trottoaren, uncared hur det uppfattas. Cykelhjulen splintas, och de än större omgärdat av möten, kring lagar och förordningar, om vem som tillhör vad och varför. Personkrets 1 eller 3. Det är fucking frågan. Som om statskassans plånböcker var tillräckligt fyllda - för sådant där nonsenshaveri. Tiggare sittandes på Södraförstadsgatan, var 3hundra meter. Moder. Fader. Son. Dotter. och jag går förbi och får en avsky. En irritation. Det finns ingen lag emot tiggeri. och ändock. Ändock. frågar jag mig. Betalar vi inte skatt för att dessa "arma" stackare, skall få hjälp av svensk socialtjänstlag ? Röda korset. Lägger i en tia. Katthjälpen. Trycker ner en femtiolapp. Går förbi ett par bedjande ögon, huttrande utanför Åhléns med en plastburk ståendes på trottoaren framför sig. Tänker på de länder, vars population verkligen är betjänt av tiggeri. En sann känsla sa mig, att de där tiggarna på södraförstadsgatan var lyxkonsumenter. och jag tänker på Annika Östberg, som avtjänat 28 år bakom lås och bom på medhjälp på polismord i usa på 80 talet, där det skall debatteras, och tvistas kring hennes utslussning inom svensk kriminalvård, och jämför detta med den serbiske krigsförbrytaren som lämnade sverige härom veckan efter några år på hinseberg. Polismördare Verses Krigsluder. Kanske Annicka Ö hade fått 1 års fängelse om hon dömdes i Haag. Och Biljana Plavsic dömd till 362 år utan chans till benådning, om dömts i usa. Vem bryr sig. Mina spikar på V75 går ju ändå aldrig in. Och fläkten från datorns moderkort surrar på. registrerade hårddiskar som slåss för sina positioner. Kretskort och kärnor. Binära sagor för oss fabelälskare, inkastad ur en orimlig verklighet, där ingenting blir sagt intill dess, då det kommer en ny mening. Regnljud som törstar, slår försiktigt mot balkongfönster. Bara lite i taget, som om det sparade på sin krut, vill viska något, eller kanske invänta rätt läge för att överrösta mina rop. Livets feber, utan att det känns, för det går aldrig att ta dess temp. För det innehåller inga organ. Inga förnimmelser, inga autonoma skildringar saxat till rådande uppfattning. Strömlös tid som ytterliggare lägger sin helande hand, över vilseledda pannors ångesttalande visdomsord. Som att gräva djupt ner i säcken, för att endast känna en handfast glimt av något konkret. Värdefullt. Ömsom att bibehålla och njuta i skymd eller bara att kasta strö över likas orsaker. Detvar ett tag sedan, jag vek två lår med armbågen, och läppjade nektars sav i min strup. Men vem fan bryr sig. Mina spikar på V75, går ju ändå aldrig in.