med axlat ben över

solkatter bränner sin iris

skymtande kring bitttidiga skuggor

drar handen innanför, smeker mitt bröst, och undrar var jag är

och varför livet känns så nytt

så verkligt

och mer sant än annat

jag kommer inte ihåg mitt namn

och andras

vem dom är och varför

och ruset lägger sig som vanilj ur en sval mage

lemmar som mannagryn beträder

kittlar sig till ett begripligt sammanhang

andas till tonerna av vackerhet

ler till speglar av vilja

så lugnt, så öde, så precist

och ackorden väcker mig, komponerar sig 

penslar jagar sig, viskar mig, blottar genuint

..jag var en synd, ett läte, en korridor, en ikon, en atrapp, en affisch, en lögn,

en känsla, en färg, ett illisionistisk ideal, konglomerat av distinkta hapenings,..

spräck mig

därifrån

hyschar jag

och väntar på gårdssnö

enhand i hand

blöta fötter

knäckande is

eldande dis

-

när jag vänder mig om, ur ett morgonstrimmat täcke

förstår jag

varför klockor, endast består

av mänsklig

mekanik