Moln som slingrande ormar , växer sig bort längs horisont.

Blågrå dyningar växlar, och temperaturen andas, som om den vore en vital fisk slängd på gryningsbank, kippande efter daggstrålars brisande vänt

jag hör dem

och vägrar att förlora min tyngd, och försöker se längs öde strand, som om vågorna borde varit inbäddade, genom trängd ockra vars sand smälter klippor in

hur det kastas

livlinor från höjdens

ingenstans

ett vinande

att plötsligt tystna, då krokblanka

termometrar regnar sig stadd, från en brytpunkt

genom Korats växande vadd

-

kronstakar gungar mjukt, dansant, närmast blygt

medans balkar vrider sig, vars träcitadell ristar sig oanat

via en fauna ur varmljusa kronsvall

jag hör de där dropparna

slå mot ett tak, genom grön hud av koppartak

som ett rike ur fallskärm

vaknar de, till ett serum av spiralande duvors, hemvist

-

klockan ringer 05:12

och jag förstår

ingenting

för jag måste skyndsamt nämna, att livets program skiftar, byter ut sina kanaler, likt en fjärrkontroll av tillförande resurser, och inget kan bli sant förrän det väljs, och inget är illusion förrän det kväljts. Fragmentariska inputs som leder till en oas av möten, vars dukade bord aldrig skiftas ut. Vi tecknar våra värden utifrån självets position. Att leva är att dyrka, men vad består tillståndet i; om vi inte väljer oss själva. Någongång, emellanåt.