Kärleken är som ett par vantar...
Man kan tappa den ena, då funkar inte den andra heller
Den vante man har, lägger man åt sidan, man kanske letar dessa maka, men när man inte hittar den, så kanske man så småningom ger upp.

Vissa spar sin gamla vante, på hyllan, vissa arrangerar så att det hemma ser ut, som om man har 2 vantar, 2 fungerande vantar, med en del andra saker som en gång gladde.
Allt medan man har glädje av sina vantar så nöts dom, man tycker kanske ibland, att de inte behövs, det är varmt ändå, men då måste man va rädd om vantarna, så att de finns, när kölden blåser ikring en. Kanske tar man upp nåt annat ur fickan, och den ena vanten ramlar ur, då gäller det att hitta den fort, innan nån annan hittar den i sitt letande efter maka. Nu stömmer inte mönstret hos alla, men det kan vara förvillande likt, man kan ib´land t o m hitta en vante själv, efter vägen, som verkar väldigt likt den man själv haft. Eller också är den lite vackrare, tycker man, kanske har färgen en lyster som man saknat länge, en lyster av fräshhet, en lyster som lockar....

I kapphyllan någonstans så kan man t o m byta vante, man kanske rentav lånar den en liten stund bara, känner på insidan av dess garn. Sen tar man sina egna hem, man låter inte någon veta om det, det är en hemlighet, mellan dej och den andra vanten.... men den nya vanten kanske lockar, väcker minnen från en svunnen tid, innan garnet var slitet i den du har, fast den du har är mer, anpassat efter din hand. Din hand känner sig fram inne i din vante, men den behöver inte känna speciellt länge, för att märka att nån annan har lånat den ett tag. Du känner ett obehag när din hand stoppas in i en vante där din lukt och avtryck, blandas med någon annans... Du tänker först "det är inbilling" "det är inte sant". Men dina känslor ljuger inte, de liksom funderar över, "varför känner jag sånt obehag"....

Men ingen ger något sant svar, förrän en dag du ser någon ha din vante på sig, du känner i din ficka men där finns inte, som du förväntat dej, den vante du så länge haft. Du ser någon le av glädje över "sin lånade" vante... Hur kan man göra så, undrar du, hur kan man bara göra så, är det för att du själv inte upsskattat, vårdat och använt den vante du själv haft....
Men mest så avskyr du det hela, du kanske inte ens tar upp den, om du hittar den, kanske denna lånare tappade, eller rentav, kastade, den vante du haft så länge, den som du så länge vårdade, "din vante" kanske inte är din längre. Den kanske inte ens kan värma dej, när du behöver det, eller har färgförändringar från sin tid hos någon annan, förändringar som inte syns på en gång kanske, eller också är färgen helt enkelt, mycket mattare, trådarna nöttare, kanske det t o m är hål där det inte ska vara hål. Din tumme eller finger får ett ovälkommet drag när det är bistert, inget är som ett sampelt par av vantar, som funnit varann och går genom samma miljö hela tiden. Även som gamla så är de vackra, fast trådarna är nötta så finns det ändå en gemenskap, gemenskapen av att ha varit tillsammans och upplevt samma saker, den ena är dock höger, den andra är, fortfarande vänster, man vårdar dom ömt för sin enhets skull om inte annat. På gamla fotografier kan man se hur de färgförändrats, men det är ändå vackert... vackert...