***

                                                 K A P I T E L   I

     DUBBELDÖRREN vid 98 Pelham Street öppnades med portnyckeln av dess ägare, som, att döma av hans skrud, just hade återvänt från en begravning.  Betjänten som framskred för att möta honom i den yttre hallen och ta av honom hans prydligt ihoprullade paraply, hans höga hatt med det djupsinniga sorgebandet, och hans tätt åtsittande svarta överrock, fuktig av regn---för man kan inte hålla upp ett paraply under själva jordfästningen---strävade efter att i sitt uttryck lägga in de exakt rätta proportionerna av sympati och ogillande.
     Det var inget lätt problem, och han hade tänkt igenom det ett otal gånger medans han åväntade sin herres hemkomst.  För mycken sympati var helt klart inte nödvändig ;  men, å andra sidan, skulle ett för högt ogillande vara av dålig smak, och förmodligen vara sårande, som en antydan om en för nära bekantskap innehållande smärtsamma privata angelägenheter.
Han bestämde sig slutligen för att ha båda uttrycken redo och gå efter sin herres ansiktsuttryck.
Men det där känslolösa, likbleka ansiktet sade honom ingenting ;  faktum var att hans tjänstegivare lika gärna kunde ha hängt sin hatt på hatthängaren som att placera den i en människas hand från all antydan han gav av att känna närvaron av en medmänniska som troligtvis hade en odödlig själ.
     Hugh Paston gick bort genom den breda inre hallen och in till sitt arbetsrum, stängde dörren bakom sig, och gjorde en drink åt sig själv från cocktailkabinettet.  Han behövde den.
     Han kastade sig i en enorm fåtölj bredvid härden, och

***

2                         D E N   B O C K F O T A D E   G U D E N

sträckte ut sina fötter emot den elektriska elden.  Sulorna på hans skor, våta av kyrkogårdslera, började att ånga, men han uppmärksammade dem aldrig.  Han satt orörlig, stirrande in i glöden ;  ansträngd, om sanningen skulle fram, för att lösa exakt samma problem som så kännbart hade
påfrestat hans betjänt.
     Han hade just återvänt från sin frus begravning, som hade blivit dödad i en bilolycka.  Det är ingen ovanlig händelse.  De flesta män har fruar, och bilolyckor är ofta förekommande.  Men det här var ingen ordinär bilolycka. Bilen hade gått upp i lågor ;  och fastän ägaren av Red Lion Hotel, vid vilkens portar olyckan hade ägt rum, hade identifierat liken som tillhörande en viss Mr och Mrs Thompson, välkända av honom som frekventa gäster sedan flera år tillbaka, hade en inskription på baksidan av klockan som man funnit på mannen identifierat honom som Trevor Wilmott, en av Hugh Pastons mest förtroliga vänner, och en inskription på insidan av kvinnans vigselring hade identifierat henne som Hugh Pastons fru.
     Vad skulle en gift mans inställning vara som på samma gång blivit kränkt och berövad?  Skulle den vara sorg och förlåtelse eller ett vämjeligt förskjutande?  Hugh Paston visste inte.  Han visste bara att han hade upplevt en svår chock, och började just vakna från den förvirrande förlamning som hade varit en barmhärtig bedövning emot det fullständiga trycket från slaget.  Han hade blivit träffad på varje öm fläck en man kunde bli träffad på.  Om Frida hade lämnat en lapp på sitt toalettbord för att tala om att hon rymt med Trevor Wilmott, skulle han känt medlidande och förlåtit. Men de var faktiskt på väg hem när olyckan inträffade ;  hon hade ringt för att säga att hon skulle vara hemma i tid för att dricka té.  Trevor själv åt med dem den kvällen.  Saken hade obestridligen pågått under en åtskilligt längre tidsperiod ;  det måste, i själva verket, ha pågått från de första dagarna av giftermålet, om värdshusvärdens kronologi var att lita på.

***

                          D E N   B O C K F O T A D E   G U D E N          3

     När han satt där, läppjande på sin drink och betraktade den opersonliga glöden från den elektriska elden, började Hugh Paston att tänka över saken, frågade sig själv vad han kände, och vad det bästa vore att tänka.
     Sulorna på Hughs skor hade för länge sedan upphört att ånga och hade börjat spricka vid den tid han var färdig med granskningen av sitt liv med Frida i ljuset av vad han nu visste.  Han hade trott att det en gång funnits ömsesidig kärlek emellan honom och Frida, även om den inte hållit för giftermålets prövningar.  Och han frågade sig själv om och om igen vad det var som hade dödat den kärleken?  Hade giftermålet med honom varit en desillusionerande erfarenhet för Frida?  Han suckade, och antog att det var så det var.  Efter vad han visste, hade han inte lämnat något ogjort som han kunde ha gjort.  Men tydligen hade han inte motsvarat förväntningarna. Han jämförde Trevor och Frida med Tristan och Isolde, och lämnade saken med det.
     Han reste sig plötsligt upp.  En sak visste han säkert, han kunde inte bli kvar i huset.  Han skulle gå ut och ta en promenad, och när han blev trött, ta in på något hotell och ringa sin tjänare att ta med hans saker.  Han tittade sig omkring i rummet med dess skugglösa, döljande belysning och rätlinjiga möblemang, som han fann på en och samma gång vara så enkelt och så  skrymmande, och de ojämna spetsarna i mönstret på mattan och tapeterna stack mot honom som lika många tandläkarborrar.
     Han gick hastigt ut i hallen.  Betjänten var ej i närheten, så han tog sin hatt och rock utan hjälp.  Han stängde de stora dörrarna tyst bakom sig och gav sig iväg med pigga steg norrut.  Men då han hade korsat Oxford Street, och banade sin väg genom den modifierade versionen av Mayfair som ligger bortom den, hade hans steg avtagit.  Han hade fått väldigt lite mat och sömn sedan undersökningen uppenbarat vissa fakta, och det är en sak som tar musten ur en man.
     Trött på att gå mot norr, och finna att området började bli eländigt, svängde han tvärt åt höger, och i nästa ögonblick

***

4                         D E N   B O C K F O T A D E   G U D E N

befann han sig på en smal och slingrande gata med sjaskigt utseende, som hade gett vika för huvudsakligen second-hand möbelaffärer och billiga restauranger.
     Hugh Paston banade sakta sin väg nedför denna grådaskiga genomfart. Hans krafter räckte inte till för en uppiggande promenad, men han hade ingen önskan om att återvända till den dödslika ensamheten i sitt hem.  Han fann den besynnerliga gamla genomfarten intressant, den möjliggjorde att han kunde ta tankarna ifrån de saker vilka de malt på i dagar.  Lagret med klädestrasor roade honom, och han stod och betraktade det.  Ingen störde honom ;  ingen besvärade honom om att köpa.  Alla var helt likgiltiga till hans existens.  Vilket var som han önskade att det skulle vara.  Hade han tagit sin promenad runt Mayfair, så hade han blivit tillropad vid varje hörn av sina vänner, frågvisa och ivriga efter information, eller generade och angelägna om att vara vänliga.  Enär det enda han ville var att tyst få krypa iväg och slicka sina sår.
     Han drev vidare, förflyttade sig från sitt betraktande av spiselkrans-dekorationer från tidig Viktoriansk tid och imitationer av Orientaliska ting från Birmingham vid röken från restaurangen dörren intill, och stannade till framför ett antikvariat över vars framsida orden :  `T. Jelkes, Antikvarisk Bokhandlare´ framträdde svagt på den bleknade färgen.  De sedvanliga uteborden hade blivit indragna beroende på det tunga regnet, men en slags låda stod just innanför den trånga ingången ledande till en till hälften glasad dörr målad i bleknat grönt.  Det skarpa skenet från en glödlampa alldeles mitt emot kompletterade den stormiga solnedgångens fallande ljus och gjorde det möjligt att undersöka böckerna i lådan trots den annalkande skymningen.  Det var en fördelaktig situation för ett antikvariat, tänkte Hugh, för lagret behövde ingen större mängd ljus för dess beskådan, och ägaren kunde mycket väl låta den stadsfullmäktige ordna belysningen åt honom.
     Han började tidsfördrivande att plocka bland lådans innehåll, av tidigare erfarenhet hade han lärt att ingen livfull Latinare eller

***

                          D E N   B O C K F O T A D E   G U D E N          5

ivrig Hebré skulle sticka fram för att försöka sälja honom någonting, utan att allt var försjunket i anständig Anglo-Saxisk likgiltighet till affärer.  Att plocka bland böckerna i en tvåpence-låda är en lustig affär, förutsatt att man inte har något emot att bli smutsig.  Urvalet bestod huvudsakligen av föråldrad gudaktighet och flugsmutsad fiktion.  Ett lokalt lånebibliotek hade tydligen överlåtit kasserade volymer, och vid den tiden ett lokalt lånebibliotek finner en volym mogen för kassering, är den avgjort saftig.  Hugh plockade tveksamt bland den sönderfallande litteraturen, men när han misslyckades med att uttyda titlarna, valde han att inte utsätta sin syn för innehållet.
     Ett förhållandevis rent blått band hävde sig upp ur röran likt en stock bland forsar, och han fiskade hoppfullt efter det.  Det visade sig vara en illa medfaren biblioteksupplaga av en populär roman, sedan länge utgiven i pocket-nytryck.  Han bläddrade i den vid ljuset av den bländande glöden bakom honom.  Han visste av namnet på bandet att den skulle vara läsvärd, och titeln intrigerade honom.  `Fången i Opalen´-----.  Den reste visioner.
     Han fann snart det stycke som givit boken dess titel.  `Historien gav mig en fullkomligt ny syn på världen,´ läste han.  `Jag såg den som en väldig opal vilken jag stod inne i.  En opal lysande dunkel, så att jag vagt var medveten om en annan värld utanför min.´  Det fanns en besynnerlig hänförelse i prosans rytm, och han läste vidare, i hopp om mer.  Men han fann det ej.  Historien blev sedan, uppenbarligen, en detektivroman, med den älskvärde Hanaud glatt stoltserande igenom den.  Hugh började att undra huruvida fel innandöme blivit inbundet i dessa smutsiga blå pärmar. Sådana saker händer i tryckverk vid sällsynta tillfällen.  Han skummade vidare, oförmögen att uppfatta berättelsens förlopp från sitt bläddrande, för den var lika full av mysterier som ett ägg är av innehåll.
     Han vände därför till slutet, vetande att det måste finnas en upplösning någonstans även till de mest mysteriefulla detektivromaner.
En bra detektivroman var vad han ville ha just vid det tillfället.  Något tillräckligt spännande för att fånga uppmärksamheten, och tillräckligt intelligent för att kvarhålla den.

***

6                         D E N   B O C K F O T A D E   G U D E N

Han bläddrade och hoppade framhärdande, förbannande det välbevarade mysteriet som gäckade honom.  Han skulle snart ha läst igenom hela boken om han fortsatte så här.  Och gång efter annan blev han förbryllad av det faktum att boken inte tycktes ha något fattbart samband med sin titel, och han hade nästan fallit tillbaka till sitt ursprungliga antagande om en bokbindares misstag när han belyste uppslagsändan, och läste, häpnad och uppslukad, beskrivningen av den Svarta Mässan förrättad av renegatprästen och den liderliga kvinnan.  Här var något som säkerligen skulle både kvarhålla uppmärksamheten och intrigera intellektet.
     Han öppnade den grådaskiga gröna dörren, och då han så gjorde hörde han klangen från en klocka som varnade om hans närvaro, och gick in i butiken, med sin upptäckt i sin hand.
     Butiken låg i mörker, så när som på det ljus från gatulyktan som strömmade in emellan volymerna uppställda i rad i fönstret.  Den karakteristiska doften av antika böcker låg tung i luften ;  men genom den doften kom svaga fläktar av en annan doft ;  aromatisk, skarp, söt.  Det var inte rökelse, åtminstone, var det inte kyrkorökelse ;  och det var inte rökelsepinnar eller rökgubbar.  Den innehöll något av alla tre, och något annat dessutom, som han inte kunde placera.  Den var mycket svag, som om draget från den halvöppnade dörren hade upprört vaga fläktar av det där de låg gömda i springorna bland böckerna.  Då det kom som det gjorde omedelbart vid hans läsande om den Svarta Mässan och dess stinkande rökelse, och kommande i mörker, påverkade det honom till en sådan grad att det fick honom att häpna, och han sympatiserade med A. E. W. Mason's hjälte, som om `världens skal kunde spricka och några strimmor av ljus skina igenom´.  För ett ögonblick var besattheten av de färska händelserna bruten ;  minnet av dom hade flytt honom som om en våt svamp hade passerat över en griffeltavla, och hans sinne var plötsligt oprövat, mottagligt, skälvande,

***

                          D E N   B O C K F O T A D E   G U D E N          7

i förväntan av vad som skulle ges det.
     Han hörde någon som rörde sig i ett inre rum, och ljudet av en tändsticka som tändes.  Tydligen hade bokhandeln inget elektriskt ljus.  Sedan sken en skum varm strålglans över golvet i en bred strimma, kommande från under ett förhänge uppslungat över en dörrlös öppning emellan böckerna, och i nästa ögonblick såg han skepnaden av en lång framåtlutad man i nattrock, eller något lika omfångsrikt klädesplagg, stötande förhänget åt sidan och gå igenom in i den främre delen av butiken.  Förhänget föll tillbaka på sin plats igen, och allt var åter i mörker.
     "Ursäkta mig," sade en röst, "jag skall tända ett ljus.  Jag väntade mig inte att någon skulle komma på besök denna blöta kväll."
     En tändsticka skrapade, och fladdrade sedan, och han såg en snabb skymt av ett gamliknande huvud, skalligt, med en frans av grånat rött hår ;  en stor örnnäbb verkade passande att förena med det utstående Adamsäpplet på den seniga halsen, lämnad bar av en låg och mjukskrynklad krage, och en stor Jaeger kamelhårsnattrock insvepte den övriga kroppen.
     "Förbannat!" sade en röst när tändstickan slocknade.
     Det enda ordet sade Paston att han hade att göra med en bildad man, en gentleman, en man inte så fjärran förflyttad från hans egen värld. Sålunda svär inte proletariatet när de bränner sig på fingrarna.
     Ännu en tändsticka blossade upp, och försiktigt skyddande den med sina stora knotiga händer, sträckte sig individen i nattrocken upp i sin fulla längd och tände en uppflammande gasollampa hängande från taket i rummets mitt.  Bara en mycket lång man kunde ha gjort det, och innehavaren av bokhandeln, om det var vad han var, visade sig vara en man med en mycket stor, mager kroppsbyggnad, hans säckiga kläder hängde löst på honom ;  hans oknutna nattrock med dess släpande korderojtyg fick honom att se ut som en jättelik fladdermus i sömn upphängd vid sina klobärande vingar.

***

8                         D E N   B O C K F O T A D E   G U D E N

Men Paston såg mycket i denna enda skymt, även om han hade hört mycket i det där enda ordet ;  de föråldrade och obestämbara klädesplaggen var inga billiga begagnade kläder, utan äkta Harris tweed.  Då ljuset flammade upp och hans blick träffade böckerna uppställda i rad överallt omkring honom, såg han på en gång att tvåpence-lådan inte var något kännetecken för butikens innehåll, utan var fylld utav försummade utkastade böcker, och att bokhandlaren var en specialist och en lärd man.
     Hugh höll ut den smutsiga blå volymen som han höll i sin hand mot honom.
     "Jag tog den här ur din tvåpence-låda," sade han.
     Bokhandlaren synade den.
     "Hur hamnade nu den i tvåpence-lådan?" yrkade han att få veta, som om han utfrågade boken själv.
     "Är den dyrare än tvåpence?" frågade Hugh Paston, själsligt road, och undrade om han skulle nödgas att tvista om de mynt som fattades innan boken var hans.
     "Nej, nej, verkligen inte," sade bokhandlaren.  "Om den låg i tvåpence-lådan, så tar jag tvåpence för den.  Men jag skulle inte ha utsatt den för den ovärdiga behandlingen godvilligt.  Jag hyser en aktning för böcker."  Han tittade plötsligt upp och fastnaglade sin samtalspartner med en genomträngande blick.  "Jag känner för dem som en del människor känner för hästar."
     "Är de `visdom och dryck´ för dig?" sade Paston, leende.
     "Det är de," sade bokhandlaren.  "Skall jag slå in den åt dig?"
     "Nej tack, jag tar den som den är.  Förresten, har du något annat i den vägen?"
     Det var som om en järnlucka, en sådan som han kanske drog ned utanför sin butik, föll ner över bokhandlarens ansikte.
     "Du menar något annat av A. E. W. Mason?"
     "Nej, jag menar något annat om den---eh---Svarta Mässan."

***

                          D E N   B O C K F O T A D E   G U D E N          9

Bokhandlaren betraktade honom misstänksamt, för att ej låta sig bli pumpad.
     "Jag har Huysmans `Là-Bas´ på franska."
     "Jag kan ej plåga mig med att läsa franska just för tillfället.  Jag vill ha något som är lättläst.  Har du en översättning av den?"
     "Det finns ingen översättning, och kommer ej heller aldrig att finnas någon."
     "Varför i hela världen inte?"
     "Den Brittiska allmänheten skulle inte tolerera det."
     "Är allt det där så helfranskt?"
     "Nej."
     "Jag är rädd att du övergår mitt förstånd.  Har du något annat på engelska inom samma områden?"
     "Det finns inget skrivet."
     "Inget skrivet som du vet om, antar jag att du menar?"
     "Det finns inget skrivet."
     "Nåväl, jag förmodar att du vet.  Här har du dina tvåpence."
     "Tack.  Godnatt."
     "Godnatt."
     Paston befann sig utanför i mörkret, ett lätt regn föll.  Han hade inte för avsikt att gå tillbaks till sitt eget hus den natten, och allt medan det lätta regnet bådade att bli förelöpare till en serie regnbyar sökte han i sitt minne efter det närmaste hotellet som skulle passa hans humör för tillfället.  För när han lämnat bokhandeln bakom sig hade hans tidigare humör återvänt ;  minnen hade uppstått på nytt likt andar i den annalkande skymningen, och han önskade högeligen att han brådskande skulle komma tillbaks bland lysande lampor och andra människor.  Men inte sina vänner.  Det sista han behövde var sina vänner.  Han ville inte att människor skulle tala med honom.  Han ville bara se dem röra sig runt honom i klart skinande ljus.
     Det verkade inte finnas mycket hopp om en taxi i det där nedslitna distriktet, men det var tydligen en genväg till bra många ställen, och just då svängde en taxi in i det.  Paston signalerade, och den drog sig in mot trottoarkanten.

***

10                         D E N   B O C K F O T A D E   G U D E N

Han uppgav adressen till ett av de stora järnvägshotellen åt chauffören, och klev in.  Taxin svängde runt och förde honom in i vidden och rakheten och det fulla ljuset av en landsväg, och han hävde en suck av lättnad.
     Inom kort anlände de vid det utmärkande hotellets enorma fasad, och han gick in i vestibulen och beställde en whisky och soda, och tändande en cigarrett, slog han sig ner till sin bok ;  whiskyn och sodan hade lugnat honom temporärt, och hans nerver var för tillfället mindre ansträngda.  Han läste snabbt, följde detektivers och kårers vridningar och vändningar otåligt. Han läste inte för bokens handling.  Han läste efter upplysningar. Upplysningar om opalen och dess fånge.  Upplysningar om den Svarta Mässan som hade fångat hans lust så och intrigerat honom.
     Han förstod av denna hastiga genomläsning att den Svarta Mässan var en något implikat historia ;  att en renegatpräst var nödvändig för dess utförande ;  likaså en dam vars levnadssätt åtminstone var frigjort.  Han upptäckte inte exakt vad som gjordes ;  ej heller för vilket syfte människor gick igenom allt detta bekymmer.  Själva ceremonin intresserade honom inte särskilt ;  då han ej var troende, blev han inte speciellt upprörd ;  det var inget mer än en Parisisk varieté för honom.  Psykologin i det hela undgick honom.
     Det som han verkligen var intresserad av, det som var anledningen till att han hade köpt boken---var dess titel, `Fången i Opalen´ ;  anspelningen av flykt---en glimt av eld från stenens hjärta---livets portar på glänt---.
     För han hade kommit till sin resas ände innan hans dagar var fullbordade.  Livet hade visat sig vara en återvändsgränd, och om inte en dörr öppnades för honom fanns det inget annat att göra än att falla ut över avgrunden som är vid världens ände.  Symboliken av elden som skimrade från stenens hjärta med dess luminösa dunkelhet hade fascinerat honom, men det blev inte belyst under bokens förlopp, så vitt han kunde se. Författaren hade skymtat det, men hade sedan

***

                          D E N   B O C K F O T A D E   G U D E N          11

förlorat det ur sikte igen.  Idén om den Svarta Mässan hade intrigerat honom, men han hade inte uppföljt spåret.  Nu skulle han, Hugh Paston, given det spåret, kunna fullfölja det ;  och idén tilltalade honom.  Varför skulle han inte fullfölja det?  Han hade inget att förlora, ingen att ta hänsyn till.  Om han kastade bort sitt liv, var det hans ensak.  Beträffande hans själ, visste han ingenting om den och brydde sig än mindre.  Ödet hade återlämnat honom hans pant och han var en fri man.
     Han var intrigerad av idén att slutföra uppslagsändan som upphovsmannen till `Fången i Opalen´ hade frestat med en stund framför sina läsares ögon och sedan ryckt undan igen.  Han mindes antikvariens ord, att det inte fanns några andra böcker om den Svarta Mässan på engelska, blott en på franska---mycket fransk franska, hade Hugh Paston förstått.  Han tittade flyktigt på sin klocka.  Den var strax efter nio.  Varför inte gå tillbaks, och om det syntes något ljus i butiken, knacka på hos mannen, bjuda honom en drink, och försöka få honom att tala?  Han mer än anade att mannen visste något angående Svarta Mässor, varför hade han annars först talat om dem med auktoritet, och sedan stängt till som en mussla?  Hugh Paston tog sin rock, syndade mot skräddaren genom att trycka ned den skrymmande romanen i en ficka, och lämnade hotellet.

***

Dion Fortune (Violet Mary Firth Evans (1890-1946)) 1936

LPWJ svensk version 1992 (transkriberad 15-17/11/09)

Synopsis från originalet
http://www.ilab.org/db/book2046_BOOKS033768I.html