det är en märklig perspektiv förflyttning att titta upp i taket på Willys Hemma. lysrör symmetrisk upphängda i rader med ventilationstrummor sporadiskt instuckna i symmetrin, skapande en ny symmetri, där finns en inbjudan som inte är unik men tilltalande. Trots det är det ändå inte symmetrin som fångar uppmärksamheten. Det är förfallet, det står i så skarp kontrast till den renhet som platsen annars tycks vilja förmedla. För så är det, taket är verkligen förfallet, inte rent. Det är smutsigt på ett helt oväntat sätt. Ett sätt som fångar blicken och får dig att stå där lite längre än vad som egentligen är brukligt, blicken tillsynes fäst på ingenting.
Det var också så, en gång för längesedan bytte affären namn. HP, till Willys Hemma. Nya ägare, nya tider. Allting skulle bytas ut, göras nytt. Butikschefen Jonas var mycket upptagen dom här dagarna, det kunde man se. Allt blått skulle göras orange , för det var den nya färgen. Det var också en helt ny upplevelse och gå in i butiken första gången. Orange, rent, allting prydligt uppradat på sin plats dom gamla varorna fanns där men dom hade fått sällskap av varor som aldrig tidigare hade funnits där. Allting var nytt, övrdådigt. Men som sagt, det var längesedan. Det visade sig också efter ett tag att det mest av det där arbetet hade varit förgäves. Schavigheten satt i väggarna. Varken Jonas ambition eller den orangea färgen kunde göra något åt det. Därav smutsen...därav dom avskavda orangea färgflagorna som alltsom oftast dyker upp i hörnen, när Olivia städar om morgnarna innan hon sätter sig i kassan där vi som handlar alltid ser henne. Och det är klart, med den kundkretsen kanske det inte gör så stor skillnad. Så brukar Olivia tänka där hon sitter i kassan och låter tankarna vandra på ett arbete som från början var ett extraknäck men som med åren mer och mer antagit karaktären av något annat mer svårtutsagt. För det har dragit ut på tiden på ett helt öväntat sätt och det händer nu ibland att det kan tynga nästa smärtsamt, speciellt på morgnarna när hon tänker på åren som gått där det aldrig riktigt framgick vad som egentligen var avsikten med alltihopa. Eller när hon tittar på .....som sitter mitt emot i kassan. Olivias anitest. ....... är överviktig, barnslös, närmär sig dom 40 och så vitt Olivia vet är det tveksamt om hon överhuvudtaget någonsion har haft en pojkvän, om man undantar några korta förbindelser som i Olivias tycke blev allför uppblåsta. För sådant kan ju alla få. Olivia känner den manliga lusten. Sex är enkelt, att hitta någon som stannar är svårare. Att hitta någon som känns rätt som också stannar är nästa helt omöjligt. För det är så: dom rätta är rätta för så många, dom kan inte hantera sin rätthet. Blir till frö, blir till snö som landar och smälter på en natt.
Sådant och annat brukar Oliva tänka där hon sitter i kassan på Willys Hemma Majorsgatan nummer 6 medan dagarna går upp i öster och försvinner i väster. Medan årstiderna flyger förbi och åren staplar sig i krokiga högar i gathörnen utanför.

Men låt oss inte försjunka alltför djupt i Olivias existensiell grubblerier, här finns så mycket annat att se. Det finns ett flöde här. Ett flöde som gör att dammet aldrig hinner landa. Aldrig hinner dölja det ny slaktade blodet. De vita ytorna på mjölkpaketen..glaset som aldrig blir tillräckligt dammigt att dra sitt finger i. Det finns en fråga här som aldrig har blivit besvarad. Jag har gått runt den butiken, gått runt ute och letat, letat att se var det händer. Var maten egentligen kommer ifrån. Det måste finnas en öppning där den tar sig in, jag vet att maten måste komma någonstans ifrån. det står att läsa. Här är en historia om köttbullen. Om familjen som nu, redan i generationer, stekt köttbullar där ute på den västgötska slätten. Hur herr Dafgår i pionjäranda började i liten skala . Hur familjen, vänner släktingar sedan blev involverade, hur han dog, men hur sönerna tog över rörelsen och nu driver allting vidare. . Hela butiken svämmar över av dom. Ibland bara helt enkelt "Ursprungsland:Grekland"...ibland mer, historien om köttbullen, om fiskgratängen, om wokmixen. Resan i butiken under en dag överträffar både vad du och jag någonsin kommer att uppleva under en livstid. Så visst kommer maten någonstans ifrån. Och visst skulle jag, jag skulle lätt kunna fråga dom som arbetar i butiken, Olivia till exempel, men jag föredrar att låta bli. Det skulle bryta den tysta övernskommelse som existerar mellan Olvia och mig om att aldrig utvidga samtalet att omfatta mer än två meningar sagda i förbifarten, snabba blickkast av övernskommelse och den framsträckta handen. Jag skulle också kunnat fråga Butikschefen, Jonas, men det är uppenbart att han är för upptagen. Ansvaret vilar tungt på en sådan man, det finns inte tid för annat än det som nödvändigheten med nödvändighet kräver av honom. I ett sådant sammanhang väger mina fundering lätt, deras vikt är försumbar. Jag försvinner dagligen med min fråga, men är lika säkert där nästkommande dag och nästkommande. Vi skulle kunnat vara nära vänner men det är ingen som känner mig till namnet här, ett ansikte bland många som deffilerar förbi Olivas kassa mellan 4 och 5 på eftermiddagen. Ett ansikte som Jonas skulle kunna identifiera i en brottsutredning, inte mer. Jo det var han, han brukade handla här, han köpte ofta mjlölk, spaghetti ibland kattmat. Nej, det var inget särskilt med honom, nej, jag vet inte vad han hette. .
-105:50 tack
-På beloppet tack.
-Tack så mycket
-Tack
-Du, det står en hög år där ute, akta så att dom inte ramlar över dig.