Det känns osannolikt att jag faktiskt inte har skrivit något sen den 19:e. Jag undrar varför det har blivit så. Jag borde inte låta det gå så långt. Alltid, om jag underlåter att skriva under en längre tid börjar en känsla av rotlöshet smyga sig in i mig. Jag spenderar allt längre stunder i badkaret med att fundera över meningen med allt. Boken som jag tagit med för att läsa där ligger intill mig på tvättmäskinen och förblir oläst. Om jag skriver ner vad som har hänt däremot. Försöker att lyfta upp det vackra är det annorlunda. Då får allt någon slags betydelse. Tillskrivs en mening genom den mening jag själv tillskriver det i min text.

I onsdags kom jag hem ifrån Berlin. Jag träffade Stephanie där. Spenderade två vackra nätter i hennes lilla etta i Neukölln, precis intill Tempelhof flygfält. Det var vackert. Det innehöll många detaljer, detaljer som jag är rädd skall försvinna för alltid om jag inte lyckas skriva ner dom ganska snart. Har du någonsin tänkt på hur sällan vi inser det speciella i en situation under tiden vi är i den? När vi är där verkar den ju helt normal? Tillsynes skulle den kunna vara för evigt, och även om vi vet att det inte är så är det svårt att få in det i känslorna. Detta att den faktiskt inte kommer att vara för evigt. Att den finns bara just här och nu och sen bara i vårt minne.

Stephanie hade ett konstigt uttryck i ansiktet när jag var inne i henne. Det var som om hon grät. Nästan som ett barn, och jag kom att tänka på Mikael Rickfors låt. "Woman and a Child", även om jag inte hört den låten på många år. Som ett barn men också så alltigenom kvinnlig.

Jag träffade Stephanie på lördagskvällen.. Första gången vi träffades hjälpte jag henne att klättra över ett staket för att komma in på Stella. Hennes två vänner hade redan klättrat över men hon stod kvar på utsidan. Hade blivit tveksam när hon såg oss komma men blev lättad när jag frågade henne om hon vill ha hjälp. Det var den vackra början. Efter en så vacker början måste forsättningen också bli vacker? Tove Janson skriver att avfärden är allt. En storslagen avfärd sätter hela resan i ett annat perspektiv. Det är därför muminpappan seglar om natten med oljelampa i masttoppen. Hon säger också att de första meningarna i en bok är de viktigaste. Är dom de rätta skriver resten av boken sig mer eller mindre på egen hand. Är dom vardaliga blir forsättningen därefter.

Jag hade varit på Insomnia dagen innan, legat med Sara där på en av de röda galonbritsarna på övervåningen i den allmänna orgien som försiggått. Låtit henne rida mig med min hatt på medan jag tittat in i ögonen på en liten asiatiska som låg med huvudet precis intill mitt medan hon blev tagen bakifrån av en stor musklig kortklippt kille. Det kändes roligt, som om jag började se Sara på ett annat sätt. Att det kanske var hon och jag på något sätt ändå. Det var den känslan jag var i men jag kände igen Stephanie direkt, även om det var så länge sedan vi sist sågs och även om jag sen dess bara sett henne på bilder på Facebook. Det var klart och tydligt hon som stod här framför mig nu. Vi satte kinderna mot varandra och började dansa. Det var precis så vi hade gjort den tidigare gången vi setts. Satt kinderna mot varandra och dansat under några minuter. Hon hade insett att hon gillade min lukt den gången. Men det visste jag inget om nu. Det var då hon hade bestämt sig. Hon kände min lukt sammansmälta med hennes och det var det som gjorde att hon bestämde sig.
Jag sätter henne på mitt knä, för henne med mitt ben mellan hennes. Dippar henne. Lägger min kind nära hennes igen. Efter några minuter börjar vi kyssas.
När vi står utanför Lido några timmar senare frågar jag vilket håll det är. Hon pekar åt höger.
"but it's quite far"
"how far"
"about forty minutes"
"can't we grab a cab"
"we could, but i don't have any money"
"I've got money"
Det kostar ungefär hälften när jag åker med henne jämfört med när jag åkte samma sträcka själv dagen innan. Hon låter taxin stanna på HermannStrasse. Hon bor egentligen på Leinestrasse. Leinestrasse 50. Men hon tycker om att gå. Det är därför hon ber taxin stanna här. Hon vill gå med mig genom vårnatten, ge oss tid att prata innan. I lägenheten klär jag av henne fort. Lägger henne på sängen. Hon hämtar en kondom i en av sina lådor och jag tränger jag in i henne. Jag är rejält full, förvånad över att jag överhuvudtaget klarar av att hålla stånd. Men det går. Jag tror till och med att hon kommer. Hon viskar "thank you" efteråt. Nästa morgon ligger jag bakom henne när jag vaknar. Låter fingrarna smyga över hennes rygg, ner över hennes stjärt, in i hennes fitta. Hon trycker stjärten mot mig. Jag trycker in fingrarna längre. Smyger in min tumme. Den tummen med ringen på. En gång i tiden samlade jag fittor på den ringen, hade fått för mig att något fantastiskt skulle hända när jag kom upp i sju. Det tog mig ungefär ett halvår, men inget fantastiskt hände. Så jag började samla stjärthål istället, tänkte att något fantastiskt skulle hända när jag kom upp i sju. Det tog mig längre tid. Nästan två år. Men inte heller denna gång hände något fantastiskt så jag gav upp hela iden. Men jag behöll ringen.
Jag trycker in kuken i henne igen. Denna gång utan kondom. Jag kommer över hennes mage, gnider in sperman. Somnar igen. När jag vaknar får jag nästan panik. Klockan är halv två och jag borde varit ute ur mitt rum vid 11. Jag ringer Fredrik. Han svarar inte. Det kommer ett mess tillbaka. "kan inte prata just nu, var det något viktigt?". Jag messar, frågar om han kan plocka ihop mina grejer. Tänker att han kanske redan har gjort det. Stephanie vaknar. Undrar vad det är. Jag säger att jag måste vara på hostlet. "but you friends will take care of that, that's what friends are for". Hon kanske har rätt. Men hon vet inte att det antagligen är lite sura miner från olika parter i sällskapet vid det här laget. Sara, Fredrik kanske Monika. Alla tycker att jag gjorde fel, varför dom nu tycker det, som stack iväg med Stephanie. Jag borde stannat med Sara. Något hade ju redan etablerats mellan oss. Kunde jag inte nöja mig med det? Varför skulle jag nödvändigtvis knulla runt med allt och alla hela tiden? Men det var helt omöjligt att motstå kvällen innan. Jag hade ångrat hela livet om jag inte tagit chansen att se vad som skulle kunna hända. Jag ringer Fredrik igen, han svarar. Säger att han skall fixa det. Jag förklarar i detalj var dom olika sakerna i min packning ligger och han lovar att ta vara på allting. Det visar sig sen att han glömmer mer eller mindre allt jag har sagt, men att det mesta ändå, på något mirakulöst sätt, kommer med. Senare på dagen ligger vi med varandra igen. Jag håller henne runt kinderna när jag kommer in i henne. Kysser henne över håret och ögonen. Känner en ömhet som jag inte känt för någon på länge. Att det är ok att bara ligga med henne såhär, utan piskor utan handbojor eller läderremmar. Bara denna enkla vilja att hålla om, ta hand om. Hennes doft har fått en liten stickande nyans sen gårdagen, men det är inte direkt störande. Igår var hennes doft motståndslös, den var i mina lungor för alltid. Även hennes svett smakade gott då jag slickade det från hennes hals. Vi ligger i sängen till tre på eftermiddagen. Jag frågor om hon inte är trött.
"Yes, but i don't want to fall aslepp. I'm afraid you will leave while i'm sleeping"
"I would never leave you while you were sleeping, if you were sleeping i would wake you up"
"in that case i won't wake up, i'll just roll over when you try to wake me"
Hon har öppnat balkongdörren mot våren. Vi hör fågelsång komma in genom dörren och det är en kall doft av rå kyla i rummet, även om solen står hårt mot fasaden på huset mittemot. Under täcket är det varmt. Våra kroppar hårt hopslingrade.
Det finns en mjukhet hos henne som är alltigenom närvarande. Som penetrerar mitt skin och tar sig in i mig. Jag vet att jag är bränd redan när jag ligger där, men jag känner det ännu inte. Inte som jag kommer att känna det senare. Som att bränna sig på spisen. Du vet att det har gått illa, men allt du kan göra är att stå där och titta på din hand som tillsynes ser helt normal ut. Först senare kommer den att spricka ut i blåsor, först senare kommer den att börja svida, men just nu är det omöjligt att bedöma omfattningen av skadan.
Vi turas om att försöka ta oss upp ur sängen. Tillsist reser jag mig upp medan jag fortfarande är inne i henne. Bär henne ut mot hennes arbetsbord och sätter henne på det.
"The neighbors, might see us"
"But your going to move anyway aren't you?"
"You don't care"
"No i don't"
Jag knullar henne där ett tag. Bär fram henne till spegeln, ställer henne framför den. Tränger in i henne medan jag tittar på våra kroppar.
Min kropp ser stark och muskulös ut, hennes liten och spenslig. Jag säger till henne att titta på oss.
"It's like dancing" "
"Yes like dancing and you are beautiful"
Vi duschar tillsammans. Hon har någon typ av lavamineral som jag lånar för att tvätta håret.
Hon frågar om vi inte skall gå till Tempelhof och sätta oss på gräset.
"Or do you want to get rid of me directly?"
Men först köper vi pizza. Hon är inte så pratsam av sig noterar jag. Det känns lite besvärande. I sängen är det lätt att överbrygga med beröring. Men här är det lite annorlunda. Jag lägger mitt huvud i hennes knä. Hon leker med mitt skägg. När jag tittar på henne nu ser jag att hennes hud har något grova drag. Det växer några små hår mellan ögonbrynen. Hennes ansikte är helt öppet mot världen.
Hon säger att detta är den enda platsen i staden där man kan se solstrålarna bryta ner genom molnen. Det måste till en öppen yta av denna storlek för att det skall synas. Detta är den enda yta som är så stor i hela staden. Hon har verkligen rätt. Flyplatsen är en overklighet. Ett par dagar senare, när jag lämnar Berlin. Trött och dåsig på morgonen, kommer jag att titta ner mot denna yta och tänka på hur liten den ser ut. Att det verkar nästa otroligt att man kan landa på en så liten yta med ett stort flyplan. Men just nu, där vi sitter vid randen av den, är den i det närmaste oändlig.
Det är inramningen som gör det. Staden som växt fram till ytans rand från alla kanter gör dess storlek tydlig. Det var här man satte ner över 2000 ton förnödenheter per dag mellan den 20 juni 1948 och 30 september 1949 i Historiens största luftbro. Berliner Luftbrücke. Mot slutet landade man närmare 4000 ton per dag. Man hade kunnat hålla på så i det oändliga. Men så hävde Sovjet blockaden och man slutade.
Kolet var det svåraste att flyga. Det dammade igen instrumenteringen, lade sig i flyplanens styrsystem. Man flög med lastluckorna öppna backtill för att dammet skulle flyga ut. Det finns en tunnelbanestation i närheten som minner om det , Platz der Luftbrücke.
Hon följer mig till tunnelbanestationen, åker med mig ett par hållplatser. Vi säger att vi skall ses imorgon. Att jag skall komma till henne klockan sex. Jag tänker inte ringa dig innan säger jag, vi kör Old School. Jag tänker bara dyka upp. Hon håller mig hårt innan hon går av tåget. Och sen är jag ensam.

Nästa kväll skickar hon mig ett mess halv sex.
“Hey I will be half an hour late… Hmm old-school would mean waiting for me, so i thought it is better to write you . I am happy to see you!”
Jag skickar tillbaka och säger att jag trodde att Old Scholl alltid innebar att kvinnan väntar på mannen. Men att vi ses snart. När jag väl går upp för hennes trappor är klockan redan sju. Jag har kommit en halvtimme sent. Det är inte med avsikt. Dels vill jag inte springa för fort ifrån min vän Niclas som jag har spenderat dagen med. Vi sitter och tar några öl på Wesersstrase, den heter Ä. När jag sitter där tänker mig att jag när som helst skulle kunna se Carl-Johan Vallgren, eller kanske Häckner traska in gen om dörren. Vi väntar på att det skall sluta regna. Ett kallt vårregn har fallit över stan i etapper hela eftermiddagen. Dels har jag haft svårt att hitta gatan igen. Jag cyklar Hermanstrasse upp, cyklar av misstag förbi Linienstrasse fastän jag hela tiden läser skyltarna på gatorna som jag cyklar förbi. Jag ringer på två gånger innan hon öppnar. Hon är klädd i en svart topp och ett par säckiga yogabyxor. Jag gillar egentligen inte såna byxor men jag accepterar dom på henne.
"So you made me wait after all?".
"Yes, i thought it was the appropriate thing to do. Me beeing male and all".
Hon är nära mig innan jag hunnit avsluta den sista meningen.
Vi står på golvet, prövar våra munnar mot varandra. Hon smakar lika neutralt motståndslöst idag om hon gjorde igår. Hon spelar någon typ av trummusik. Det är en gammal Telefunken grammofon. Mono högtalare. Men det låter förhållandevis bra. Möjligen är det jag som tappat omdömesförmågan och tycker att allting som händer i den här lägenheten låter bra från och med nu. Hon har hållit på och vika tvätt innan jag kom. Medan jag står på golvet lägger hon in tvätt i det enda skåp som står mot den ena väggen i rummet. Jag sätter mig i hennes fåtölj och tittar på henne. Efter en kort stund sätter hon sig på sängen mitt emot mig.
"The chair can only hold one"
"That's a pity".
Jag lägger henne ner på sängen med mig över, egentligen alltför trött för att orka med mer sex idag. Men jag vet att jag är tvungen. Jag har lärt mig detta av att umgås med kvinnor de sista åren. När dom väl kommer in i en period av att vilja ha sex finns det inget som kan stoppa dom. Dom kan hålla på hur länge som helst, vilja ha sex hur många gånger som helst. Har du väl kommit dithän att dom har valt dig till sin älskare är det det som förväntas av dig så vi klär av varandra. Hon gillar min brynja.
"Cool"
"You, know i am very superficial".
"Is it warm"
"Not really, it’s just for the looks".
Vi ligger nakna i sängen och låter våra händer smeka varandra. Jag tar inte av henne trosorna, vet att hon fick mens igår, tänker att det kanske är så att vi inte behöver ha sex idag trots allt, tänker att det skulle vara lite skönt att slippa faktiskt. Tänker att komma in i henne inte känns som det viktigaste, att det viktigaste är att få vara med henne här i denna lilla Berlin lägenheten. Denna speciella barnkvinna som redan brännmärket mig med sitt öppna ansikte. Men hon går ut till toaletten. Kommer tillbaka naken.
Jag tappar räkningen på hur många gånger hon kommers sen, eller på hur länge vi håller på. Jag vet att jag tillsist kommer i henne. Att jag precis innan jag gör det får en känsla av att jag kanske gör något väldigt dumt. Anledningen till att jag tänker det är kanske inte just den du tror. Jag vet. Visst kan man bli med barn även om man har mens om det vill sig riktigt olyckligt. Men just det är jag faktiskt inte så rädd för. Jag vet att jag antagliten aldrig kommer att möta en kvinna som är mer speciell än Stephanie. Jag skulle inte ha något emot att ha ett barn med henne. Nej, det är snarare så att jag känner att jag inte vill smitta henne med något. Det känns som om jag inte riktigt vet längre om jag är smittad eller inte. Så många kvinnor har avlöst varandra under det senaste året. Vem vet vad jag har smittats med. Antagligen inget, men helt säker är jag inte. Det är det som jag framförallt tänker på när jag känner att jag är på väg att komma. När jag känner sperman pumpas in i henne. Trögt eftersom hennes fitta smiter åt så hårt om min kuk.
"God, it's going to be a mess"
Men hon säger det med ett leende på läpparna.
"Yes"
Jag lägger mig över henne med kuken inne i henne. Kanske somnar ett tag.
"Did i fall asleep"
"Yes you were snoring"
"Sorry"
"No, i thought it was cute"
"I would had thought it was cute if you would had snored too"
Hon suger sig fast i min underläpp. Håller fast sig i den under flera minuter. Jag berättar om Grete som blev så otroligt arg av att jag somnade efteråt. Hon tycker att det låter konstigt. Det var konstigt. Det är sant.
Jag börjar dra mig ur henne
"No, don't do it".
"I must"
Vi pratar om hur vi skall göra det. Jag föreslår att jag kan bära henne in i badkaret med kuken fortfarande inne i henne.
"No, i'll just do it really quickly"
Och så drar hon sig ur mig. Jag ligger kvar i sängen och tittar ner på min kuk. Den är helt indränkt i blod. På mitt vänstra lår är det en stor fläck, men när jag känner på den är den intorkad. Jag tänker att jag inte orkar gå upp. Hursomhelst kommer Stephanie tvinga mig att tvätta bort det när hon kommer tillbaka. Lika bra att vänta till dess. Men jag får fel. Hon böjer sig istället ner och tittar på fläcken.
"It's like an artwork. A portrait of your cook painted in my blood. I should take a picture of it"
"Yes, but use black and white"
"Why would i use black and white, i wouldn't be able to see the color"
"I like black and white better"
Ungefär så fortsätter vi ett tag, men vi tar aldrig någon bild. Överhuvudtaget tar jag inga bilder av oss eller henne. Jag vet att jag kommer att ångra det i efterhand. Men just då känns det respektöst att göra det. Respektlöst mot situationen Mot det speciella i att vara här just nu, just här. Jag vill inte trasa sönder det med fotografier.
Vi går ut för att handla lite mat sen .Hon har fortfarande ingen mat hemma. Under hela gårdagen levde vi på ett äpple som vi delade. Ingen av oss hade velat gå ur sängen. Vi levde på kärlek. För att använda en kliché Men just då passade den klichén faktiskt in, så varför inte använda den.
"I woul like to take a walk with you", säger hon.
Det är promenaderna igen, dom är viktiga för henne. Hon håller hårt i min hand när vi går nerför Hermans Strasse. Vi går andra hållet nu, andra hållet från där vi hoppade ur taxin igår.
"What time is is", frågar hon .
"Ten".
"Then we need to walk a bit". Men hon verkar inte ledsen över det.
Det är en Kaiser affär so ligger på vänster sida en trappa ner på Hermannstrasse. Man tar rulltrappan för att komma dit. Nästa morgon kommer jag lämna henne här. På S-Bahn stationen mitt emot. Jag kommer att hålla fast vid henne. Hon kommer att kyssa mig gång efter gång. Sen springa nerför rulltrappan för att hinna med bussen till sina föräldrar i Köln. "I must go, if i miss the bus i will call you". Jag kommer att vända mig om. Se att hon glömt sin kasse på min cykel. Ropa efter henne. Hon kommer att ta rulltrappan upp igen. Återigen kyssa mig. Hålla fast sina läppar vid mina som om hon aldrig tänkte släppa dom och sen försvinna ner bort på perrongen Och jag kommer att ta upp min telefon och messa till Niclas att jag är på väg till Hostlet nu och han kommer att svara att han äter frukost på Oranien Strasse och jag kommer att hitta honom på ett nedslitet Kafe på ett hörn. Lite senare kommer hon att skicka ett mess till mig. "I felt so comoftable and beautiful with you.. hug and kiss". Hon kommer att forsätta i samma stil under dagen och kvällen. "I'm suffering tonight since i want to feel your skin on mine". Och jag kommer att cykla runt hela dagen i något slags rus. En värld som går utanpå, som inte riktig tar sig in, för att inne i mig finns bara hon.
Men nu går vi tillsammans ner i affären. Precis vid ingången träffar hon någon som hon känner. Dom pratar Engelska. Av konversationen förstår jag att det måste vara någon gammal klasskamrat. Hon är där med en kille. Det verkar som om dom är tillsammans. Dom har båda turkiskt utseende. Jag står intill och väntar. Väntar på att kanske bli introducerad, men det blir jag inte. Det känns bra ändå. Jag är inne i bubblan av mig och Stephanie nu. Jag vill egentligen inte gå ur den. Det är Stephanie som vill. Det verkar finnas något hos henne som vill ta ut mig i vardagssituationer. Något i henne som saknat att göra dessa enkla vardagsnära saker med någon. När hon kommer tillbaka till mig ställer hon sig helt nära. Kysser mig. Vill att jag skall röra henne. Jag lägger händerna i hennes bakre jeansfickor. Det är en gest som är ok att göra även offentligt Att ta sin tjej på rumpan offentligt skulle vara att gå över gränsen. Detta är egentligen precis samma sak men det är ändå samhälleligt accepterat. Åtminstone är det det hemma. Kanske betyder det något annat i Tyskland. (Senare kommer jag på att hon antagligen gör det som en uppvisning för sin klasskamrat. Stephanie, du kan få vilken man du vill. Varför vill du visa upp just mig? Men sådana frågor måste givetvis frågas med personen i närheten. Härifrån lär jag inte få några svar. Och jag inser samtidigt hur lite jag egentligen förstått av kvinnors attraktion. Hur lite alla år, alla relationer har gett mig i det avseendet)
Jag hade egentligen kunnat låta henne välja precis vad vi skall köpa, för mig spelar det just nu ingen egentlig roll. Men jag vill inte göra mig så flat. Förlora värde i hennes ögon. Så jag diskuterar allting. Feta ost. Frallor, men inte dom ljusa frallorna, jag vill hellre ha dom mörka. Oliver. Men jag vill helst ha oliver med kärnor. e.t.c. När det kommer till vinet insisterar jag på att vill köpa ett tyskt vin eftersom vi är i Tyskland. Och det går hon med på. Jag säger att jag inte vet något om dom här vinerna, att jag är helt i hennes händer nu. Hon frågar vad jag vanligtvis dricker och jag säger att jag t.ex. gillar Zinfandel. Det är i och för sig en sanning med modifikation Men det lät bra att säga just nu. Det gav någon slags känsla av att jag ändå hade koll. Vilket jag kanske i och för sig på något sätt ändå har. På vägen hem pratar vi om dans. Jag berättar att jag åker till Herräng varje år. Hon vet givetvis inte vad det är.
"your friend i couldn't dance with him. I could dance with you"
"He's relatively new to the dance. wants to get everything right"
När vi kommer tillbaka till lägenheten tar jag av mig alla kläderna direkt.
"we need to prepare the food".
"No, let's just eat it". Men hon insisterar.
"Ok, you prepare the food, i take care of the music"
"Couldn't we listen to the other side of my drumming teachers record"
"na"
"didn't you like it"
"it was ok, but i want to listen som something else now"
"i wil choose"
"no, me"
Hon brottar ner mig på golvet och sätter sig på mig.
"You need to let me go"
"What happens otherwise"
"Then i will have to be violent"
"Maybe i want you to be violent against me"
Jag har sett det redan dagen innan. När jag var inne i henne då smiskade jag henne och hon gillade det. Hon har den sidan, hon tycker om att bli slagen. Men jag vill inte just nu. Jag vill bara vara ömsint mot henne. Det finns ett mostånde i mig mot att ta fram min våldsammare sida. Vilket vanligen verkligen inte brukar vara fallet. I vanliga fall brukar jag njuta stort av att binda, prygla och vara våldsam mot tjejer när jag knullar dom. (förutsatt att dom gillar det givetvis)
"you don't want to discover my violent side yet"
"Why not"
"it might scare you"
Men hon sitter fortfarande kvar. Och just då, blir jag osäker på vad jag skall göra. Men efter ett par sekunder börjar jag lyfta henne av mig, vilket jag också lyckas med. Hon är ju trots allt mycke lättare, mycket svagare än vad jag är.
"Don't chooce wrong"
"i never do"
Jag hittar ett par svenska plattor i henne samling. Lisa Ekdal, Mano Diao.
"you've got a few swedish records in your collection"
"Lisa Ekdahl, yes i like her"
Jag bestämmer mig ändå för Mano Diao. Men när jag skall sätta på skivan fungerar inte spelaren. Jag börjar titta på LP skivorna istället, men det finns inte så många. Tillsist tar jag trumskivan och vänder på den. Men inte heller skivspelaren får jag att fungera så jag är tvungen att fråga Stephanie.
"Nice record player"
"Telefunken"
"We used to have a television named Telefunken when i was a kid"
Hon verkar på något sätt rörd av denna enkla historia. Men jag förstår inte riktig varför. Jag plockar ut en bok ur hennes bokhylla och lägger mig på sängen. Det är processen av Kafka. Den är på tyska givetvis. Men eftersom jag kan inledningskapitlet relativt väl kan jag lätt gissa mig till vad det står. Det finns en dedikering i boken .Till Steffi på hennes 30 års dag. Och så är det ett antal namn. Jag känner igen ett från våra samtal dagen innan. "Herman". Det är en av vännerna jag träffade under lördagen. Hon har inte kommit särskilt långt. En tredjedel in i boken, kanske mindre. Det ligger ett bokmärke där. Hon går fram och tillbaka i lägenheten. Nästan som om jag inte är här. Skriver lite på datorn. Går tillbaka in i köket. Efter ett tag känner jag mig lite obekväm med det. Men jag ligger kvar och forsätter att läsa min bok. Vill inte visa att jag håller på att tappa kontrollen. Efter ett tag kommer hon tillbaka med en bricka med rostat bröd. Fetaost och tomater. Hon har skurit upp tomaterna och fetaosten och gjort snittar. En hel bricka full. Det är det som tagit sådan tid. Hon har också tänt ett ljus som står i en flaska. Utanför hörst avlägsna ljud ifrån Hermanstrasse. Från det övergivna Tempelhof på andra sida är det fortfarande tyst. Men en kallvarm berlinlukt drar in genom den öppna balkongdörren. stjärnorna har gått upp. Hon frågar om vi har samma måne i Sverige och jag svarar att vi givetvis har samma måne. Att mänen är en och densamma överallt. Oavsett var man befinner sig på jorden. Men hon tror mig inte. Då berättar jag om Galilei, om haven. Och att det fortfarande är därför de kallas hav, fastän de egentligen bara är fält av rymdgrus. Hon är duktigt på att lyssna. Jag låter min hand smeka längs hennes ryggrad medan jag berättar, låter fingrarna vila vid varje kota. Låter fingrarna leka med varje kota i hennes rygg. Så drar jag handen ner mot stjärten och sen upp mot nacken igen. Vinet är lätt. Som ett Boujulius. Men jag gillar det. Jag är uppfylld av det såsom jag är uppfyllda av allt denna kväll. Luften genom balkongdörren. Fetaostens sälta. Stephanies varma kropp intill min under täcket som en filt mot kylan. När maten är slut går hon ut till toalette igen. Kommer tillbaka naken. Och jag kommer in i henne igen. Men efter bara ett litet tag ber hon mig sluta.
"It hurts"
Hon ligger med huvudet vänt från mig. Hon har plötsligt blivit avståndstagande. Är någon annanstans
"are you ok"
Hon skakar på huvuet, men jag förstår det inte riktigt.
"are you ok"
Samma sak igen.
"why"
"cause i want to sleep with you"
"it doesntn matter steffi, it's nice just to be here with you"
Hon tittar på mig på ett sätt som jag inte sett henne göra någon gång förut, med ett slags inåtvänt leende. Just då, har jag känslan av att hon släpper in mig på rikigt. Det fanns ett liknande ögonblick på söndagsmorgonen. Gången efter att jag hade varit inne i henne en gång utan kondom och försökte komma in i henne igen. Hon drog sig undan först. Först lite senare när jag hade smekt henne längs ryggraden gjorde hon sig öppen för mig. Sköt sitt sköte mot mig och tryckte min kuk in i sig. Som om hon hade bestämmt sig då. Lite senare berättar jag för henne om hur jag gillar hennes lukt. Hon tvekar först, men efter ett tag säger hon " i really like your smell to". Jag har en känsla av att hon inte kan ljuga. Att allt med henne är komplett öppet. Hon har inga stängsel gentemot yttervärlden. Jag tänker att en sådan människa lätt blir sårad. Men att jag inte skall vara den som sårar henne. Att jag skall skydda henne. Skydda henne så att hon kan få forsätta vara precis sådan som hon är för alltid. Att jag vill ha henne så därför att även jag vill lära mig att se värden så. Se den med hennes ögon. Vi prata om våra förhållanden sen. Hon berättar om sin första pojkvän. Hon var arton. Han var turkisk. Han fick inte var tillsamman med henne för sin familj. I källaren på det huset där han bodde hade han släpat fram en soffa för att dom skulle kunna träffas där. Inte heller hon berättade om honom för någon som hon kände. Allt var hemligt. Även om hon inte velat att det skulle vara så. Det tog slut sedan givetvis. Hennes längsta förhållande har varat fem år. Dom var otrogna sen, båda. Han hade titta igenom hennes mail och fått reda på det. Men nu, dom var som syskon. Träffades varje dag. Sov till och med tillsammans. Men do hade aldrig sex. Hon säger att mitt "worrying mark" kommer tillbaka när hon berättar det. Men jag vet inte om det är sant. Det är mest hennes egen oro som hon projicerar. Hennes förra pojkvän, honom som hon hade blivit lämnad av den gången vi sågs sist kunde inte förstå det berättar hon. Hon undrar om jag förstår. Jag tänker på Alinde. På hur nära vi var en gång. Så jag berättar om det. Hur vi träffades varje dag under ett halvårs tid. Hur hon fick mig genom den svårar perioden efter skilsmässan. Jag tänker att det kansek är något liknande. Senare när jag kommer hem kommer jag att ringa Alinde. Be henne komma över för att dricka te. Vi sitter på min balkong när jag berättar om Steffi. Jag säger att jag tror jag har förälskat mig i en tjej från Berlin. Att hon nu bor i Österrike och att jag är osäker på om vi kommer att träffas igen. Att mitt hjärta har varit fullt av henne denna helgen. Att jag har försökt att ligga med Sara men att det bara gav en tom falsk känsla. Jag berättar inte att jag knullade henne i stjärten och att min kuk var helt täckt med Bajs när jag drog ut den. Att jag var tvungen att springa in på badrummet och tvätta av den mitt i akten. Att jag ställde henne på knä och knullade henne i munnen medan jag lät den röda piskan vina över hennes stjärt. Allt det kändes oväsentligt. Men efteråt. Vi låg på hennes säng på åttånde våningen och jag lät mina händer sakta röra vid henne hud, precis som mina händer hader rört vid Steffi en vecka tidigare. Om jag slöt ögonen kunde jag tänka mig att det var Steffi jag rörde vi. Men doften var helt annorunda. Jag sökte bara en ursäkt att få gå därifrån. Med Steffi ville jag stanna. Impregnera mig med doften.
Jag frågar om hon är trött.
"yes, but i don't want to sleep"
"why not"
"because if i sleep it will be morning, and this will all be over"
Hon somnar tillsist ändå. Hon ligger som Harry brukar ligga på min högra arm.
När vi vaknar på morgonen så ligger vi med varandra igen. Hon kommer. Hon skriker att hon kommer i mitt öra. Jag lägge henne på sidan sen. Tar henne bakifrån. Men jag kan inte komma. Tillsist låtsas jag att jag kommer inne i henne och hon vänder sig om och tittar nöjt på mig. Sen går hon til duschen, men jag säger att jag inte vill föja med. Men då hon har gått inser jag att jag måste. Hela jag är full av blod. Hela sängen är full av blod. Så jag går och duschar.

På kvällen avslutar jag denna text. Jag märker att en känsla av att vilja komma till dess slut har börjat fylla mig och det är alltid ett bra tecken på att avsluta. En god text får aldrig stressas fram. Istället läser jag om allt som jag har skrivit. Jag ser en hel del fel i den. Mycket som borde kunnat göras bättre. Faktum är, tänker jag, att jag nog skulle kunna lägga åtskilliga månader bara på att redigera och skriva om denna enkla text. När jag vaknar på morgonen har ett nytt meddelande från Stephanie kommit. Tonen är en annan än sist. Hon är glad och inbjudande. Således är den ursprungliga drivkraften bakom att skriva texten också borta. Textenär inte längre ett sätt för mig att överbrygga min saknad. Nu är hon plötsligt en realitet i mitt liv igen. Märkligt, att någon som är så långt borta kan var så närvarande. Men bara en halvtimme til läggdags tvingar jag mig tillbaka till texten. Det vore synd att inte skriva ner det sista innan minnet bleknar.

Hon har bytt lakanen när jag kommer tillbaka. Det är fortfarande tidigt. Hon måste packa, skall inte komma tillbaka hit på en vecka. Men det behöver ju inte jag. Jag lägger mit istället igen med intentionen att titta på henne medan hon packar. Men jag somnar givetvis. "Time to go up, breakfast is ready" och igen kryper hon ner till mig i sängen. Hon doftar fortfarande lika ljuvligt. Jag har inte varit inne i köket förut. Det är litet. Bara så stort så att ett litet bord med två stolar får plats. Jag tänker att det är såhär jag borde leva sen, sen när jag blir ensam igen. I en liten lägenhet, men en liten balkong nära ett stort nedlagt flygfält i Berlin. Jag skulle vara lyckligt då tänker jag. Men jag har antagligen lika fel i det som i alla mina övriga drömmar om lycka. Hon har lagt ner tid på frukosten. Cappucino, Mango, nybakade bröd. På ena väggen i köket hänger en bild på Stephanie och hennes syster när dom var små. Det är en svartvit bild. Dom har båda korta frisyrer, och dom står framför ett hus som ser nedgånget ut. Intill huset står en Trabant. Det ser ut som om bilden skulle vara tagen på femtiotalet, men den är tagen när Stephanie är 11. Någon gång i början på nittiotalet alltså. Ungefär samtidigt som jag gick ut gymnasiet. Samtidig som pappa filmade mig i färg med sin nya videokamera. Filmen finns fortfarande kvar hemma och jag skäms fortfarande när jag ser den. Har fortfarande svårt att identifiera mig med den självgoda otacksamma tonåring som är jag.
Jag känner med en gång att avståndet mellan oss är för stort vid borde, så jag lägger upp mina fötter på hennes stol. Tar henne hand i min. Frågar om bilden och hon berättar om sin pappa, mamma. Att dom bodde precis intill muren. Att dom kunde se från sin lägenhet vad som hände på andra sidan. Att hennes pappa varit aktiv i kommunistpartiet. Att dom hade haft det förhållandevis bra. Dom hade till och med haft TV. Men sen, efter 89. Blev han av med arbetet och dom flyttade till Köln. Hon går ut i rummet sen för att packa färdigt medan jag tar hand om disken. När jag är färdig går jag ut till henne och lyfter henne. Bär henne omkring i lägenheten. Jag vet sen föregående kväll att hon gillar det. Hon skrattar. Verkar fascinerad av sin lätthet. Själv tror hon att hon är tung. Hon väger nästan sextio kilo. Det känns märkligt att hon kan tycka något sådant. Senare skriver hon till mig att jag fick henne att känna sig så vacker och jag svara att det beror på att hon är vacker. Det är ofattbart att hon inte inser det tänker jag. Samtidigt vet jag att alla kvinnor bär på samma komplex. Dom är tunga och fula. Att få dom att känna sig lätta är att få dom att känna sig vackra. Också det är jag medveten om när jag bär henne in i köket under förevänding att hon måste ta hand om tvättmaskinen.
Precis innan vi lämnar lägenheten hänger hon upp lakanet på tork. Jag hämtar min cykel på gatan och följer henne till S-Bahn, när hon springer ner för rulltrappan mot perrongen är det den sista gången jag ser henne.