Ut från tystnaden på receptionen. Dom stod där och tittade på varandra. Inte bortom orden, dom hade helt enkelt inte kommit fram till dom.

Liszt, det sas om honom att han var förtjust i att ta långa höstliga promenader. Hans kappa en vind för höstlöven.



Du sa att jag aldrig fick glömma att vi är människor under solen, eller att undlåta att vända ansiktet mot himlen en vårmorgon. Att det var då du kände det tydligast, att vara människa vid liv i världen.

Jag minns att vi gjorde det på båten. Vi låg nakna på däcket sen. Du tog min kuk i munnen.

En dag kommer han att vakna till minnet av alla dagar, och känna känslan av hur dom går genom honom.

Den lätta beröringen mot dom inre organen. I ett kort ögonblick känner han allt det inom sig glömmer att kroppen egentligen bara är känslig för beröring på utsidan.

Det sitter en kvinna med ett barn mitt över. Barnet springer fram till henne. Hon tar hennes huvud, kysser henne över håret. Håller henne kvar och andas dofter. Barn skall man impregnera i kärlek. Rör man dom inte tillräckligt skrumpnar dom ihop. Blir oförmögna att låta andra komma dom nära längre fram i livet.

Det är lätt att cykla längs floden här. En lätt lutning ner längs Schönhauser alle. Sen mer eller mindre platt. Kontinenten ser ut såhär. Hundratals mil av plättja innan veckningen i söder … och ännu längre ner havet. Den blåa genomskinlighet där jag spenderade dom sista kaotiska veckorna med dig.

När jag ser bilder därifrån är det svårt att föreställa sig. Jag var så alltigenom annorlunda då. Att det är jag på bilderna framgår inte med tydlighet. Men jag minns ännu värmen i kroppen, så det måste ha varit jag som var där.

Det är ett litet utsnitt ur tiden. Men det kan kompliceras och vändas. Betraktas från omöjliga håll. Tömmas på mening, kompliceras. Tillisist är det inte tydligt om jag är din älskare eller inte. Men jag skall säga dig det, du kommer att sakna mina händer på din sjärt om jag inte är det. Din röda rumpa, blåmärkena dagen efter.

Ser, låt den rätta komma in och tänker på Harry. Pojken som spelar och Harry har samma hår och samma utsatta känsla i ögonen. Ringer nästa dag för att prata med honom, för att övertyga mig att pojken i filmen inte är han. Fastän jag såklart redan vet det.



Peter sist, grått hår och skrumpnande ansikte. Han blev gammal på en natt. Han såg genom livet och kunde aldrig glömma eller komma tillbaka från upplevelsen.