Hiss Saga

November, regn. Tunga droppar från en svart himmel. Bakom honom, rulltrappan ner mot underjorden. Strax till vänster den lilla biljettkuren med stationsföreståndaren. Hon tittar ner mot disken, borta i sina egna tankar, inte medveten om någon annans existens. Folkets hus framför honom till höger. Sambatoner väller ut över den lilla fyrkant som utgör Hammarkulletorg. Samba föreningen övar inför karnevalen, Manab har sett det förut. Till och med varit med en gång i tiden, men han känner ingen där längre. Det är söndag kväll. Manab är klädd i Kavaj från Bläck. Grå överrock, Calvin Klein tjugo procent Cashmere resten Virgion wool, skor Gianni Ferre, äkta good year sulor limmade mot lädret. Håret halvlångt, bakåtstruket med wax från KMS California. Vit skjorta, Bondelid, klassiskt snitt, tyg vävd med dubbletråd.

Utåt framför honom i regnet, de långa raderna av hus i linjer mot horisonten. Det kallas Kranbanebygge, han läste det en gång på Chalmers. Man byggde först en stor lyftkran som skulle lyfta de olika segmenten som husen bestod av, sedan, husen. Husen följde kranen. Det är hus gjorda för en lyftkran tänker Manab, inte för människor.

Manab blir stående i öppningen från stationen. Väntande på att regnet skall sluta. Vetande att regnet antagligen inte kommer att sluta. Det är trots allt November och November regn kan vara i dagar, veckor i den här staden.

Varje söndag nu. Sen livet rullat in i sitt Göteborgs mood har han kommit hit till Hammarkullen. Snirklat sig tillbaka till den lilla två rummaren på femte våningen vid Hammarkulletorget. Det är där han sitter,Ibrahim. Psykofarmaka stinn, alltid med ett glas vin i kroppen, ofta fler. Det är Manabs plikt som son att ta hand om honom. Hälsa på honom. Se honom sakta tyna bort. Vara någon typ av sällskap medan han gör det. Det hade varit annorlunda i början, det hade funnits en förhoppning. Det skulle gå att hjälpa. Långt ifrån nuläget. Några år till kanske, så länge skulle han leva. Det fanns ingen anledning att leva längre sa han. Att ha en son var inte nog, tydligen. Så Manab hade gett upp. Han gjorde sina visiter. Pratade med honom. Hjälpte honom att städa, handla. Men känslomässigt var han någon annanstans.

Det blir ett litet uppehåll i regnet. Manab öppnar dörrarna. Småspringer förbi folkets hus. Vatten skvätter runt skorna upp på den grå rocken. Samba genom dunket mot tinningarna. Luften som visslar genom halsen ner i lungorna. Runt hörnet in på den lilla gångvägen som leder in till ingångarna till åtta vånings husen. Handen flyktigt över kodsatsen 2312, och låskolven surrar, glider upp.

Om du någon gång varit i Hammarkullen så vet du. Trappuppgångarnas lukt av mat. Kina, Indien, Iran. Hela världen i en enda trappuppgång. En hel resa inom ramarna för ett enda kranbanebygge. Också. Soporna som täcker gårdarna. Dom Somaliska farsorna som går och drar på gården, stulna ur sitt sammanhang. Ungar utan förflutet, utan framtid, fullmatade med drömmar. Manab brukade vara en av dom. Han och hans kompisar brukade stjäla en bil på lördag kvällarna. Körde runt. Rökte, drack öl. Sen satte dom tillbaka den där dom tagit den. Det var något cirkulärt, poetiskt över det. Något som särskiljde dom från de övriga. Ett löfte om att just dom skulle behandlas annorlunda av livet, att dom tillhörde dom som skulle ta sig härifrån.

Manab trycker fem. Hissrassel, oskyddade dörrar. Hissen åker en våning, två , tre. Stannar. Dörren öppnas. En flicka med burrigt ljust hår kommer in. Svarta jeans. Stövlar, hål längst fram vid tån på högerfoten. Ring genom en näsborren.

- Hej
-Hej

Hon ställer sig med ryggen mot Manab, hissen fortsätter uppåt.

- Fan också. Nu står den jävla taxijäveln utanför och väntar.
- Jag skall till femman. Går nog snabbt
- Um , har också varit på femman. Min morsa bor där. Var har du hittat hatten.
Manab tar av sig sin hatt.
- Det är en Stetson. Panama Hutgalleri i Kreutzberg. Bästa hattaffären i Berlin.
Manab ler, han älskar att prata om sina hattar.
.- Får jag prova.
Utan att vänta på svar lyfter hon av hatten, sätter den på sitt huvud.
- Den är för stor.
- Ja, den är ju gjord för män. Inte för kvinnor.
- Nä, det är klart.

Hissen stannar.
- Jag heter Frida förresten.
- Manab.
- Hej Manab
Frida ler.
- Vet du, när jag var liten fanns det en stege i taket här. Man kunde ta ner en lucka och så låg stegen på den. Det var bara att dra ut. Klättra upp på taket. Vill du prova.
Manab svara utan att tänka
- Ja.
Och hon är ute ur hissen.
- Du måste lyfta mig annars når jag inte.
Manab går fram bakom henne. Lyfter henne upp mot den rektangulära luckan i taket. Han hör ett klick och så kommer stegen ner över dom. Viker ut sig, klatchar golvet.
- Du vet, man kan se hela staden därifrån, kom nu.
Och så klättrar hon, fort som om det är det här hon arbetar med. Klättra upp för vindsstegar med okända män på söndag kvällarna.

Natten är vild där uppe. Regn från havet. I ansiktet. Och så vinden, hela vägen från Danmark. Lampor längs älven mot stan. Stråkastare i natten.

Hon vänder sig plötsligt mot honom. Tar tag i hans huvud med båda händerna. Pressar in tungan i hans mun. Manab vet inte hur länge det varar, men han vet en sak. Han har aldrig drunknat i en kyss på det sättet någon gång förut. Regnet, vinden, lamporna. Allt borta.
När han kommer till sans igen är Frida redan på väg ner igen för stegen.
- Du vänta.
Manab springer efter men hon är redan inne i hissen. Ett kort ögonblick är Manab inte fullt på det klara med om det här verkligen är något som han upplever eller om det är en dröm. Men ganska snart inser han att han inte kan drömma. Han är alltför vaken, mer vaken än han varit på mycket länge.

Manab stänger luckan, fäller in stegen. Öppnar dörren till Ibrahims lägenhet. Ropar. Ropar igen. Ropar högt en tredje gång. Men fortfarande inget svar.