När vi var små och någon
läste sagor för oss och vi
fick lyssna till spännande
äventyr och berättelser då
gladde vi oss och levde oss
in i det, som om det var
verkligt och allt var:

Möjligt!

Och sen på kvällen spann
sagan liksom själv vidare
i våra huvuden, så det var
nästan svårt att somna...

Och under vår barndom då var drömmarna
äkta och levande. Vi och drömmarna var ett!
Fantasi och verklighet följdes åt hela tiden.
Det gick mycket bra tills...

Någon vuxen sa, så kan inte djur göra, inte ens
männsikor heller för den delen. Eller så sa de att
teckna så, som du gör det går inte an, det är overk-
ligt för mycket fantasi, kom ner på jorden! Hitta på
något, som ingen sett... Vem vill ha det...

Man skall vara verklighetsförankrad inte gå och
drömma! Vad ger drömmar, ingenting! Teckna sådant,
som finns för då först kan man se om du kan rita eller
ej man måste ju något att jämföra med!

Med alla tillrättalägganden i barnens fantasivärld
så försvann det verkligt levande livet i skapandet...

Men när sen barnen blev vuxna fick de höra något,
som skakade om hela deras värld det, som de kom
ihåg från sin barndom. Det sättet att se på skapandet
det seende ögat hade Sten Broman. För han sa när
någon visade fram en tavla, som förställde ett träd,
att den är abstrakt! Höll någan fram en tavla målad
med figurer, som aldrig någon hade sett förr sa han,
detta är konkret en sorts uppfinning något nytt hade
skapats av den, som målat tavlan. Trädtavlan är ju
konstgjord, abstrakt, sa han.

Och så ser ju barn på sina alster att det de gör och får
ihop, det är ju konkret och de har helt enkelt
åstadkommit något nytt.


Så ta tillbaka barnet i er igen. Se på världen med ett
barns ögon, bara en nackdel, det kan bli för roligt...
Det sägs ju att en del kan skratta ihjäl ...!