***

                                               K A P I T E L   I I

     NATTEN var för tillfället klar, men små regnmoln över fullmånens yta bådade fler byar.  Hugh Paston vände upp sin rockkrage och banade sin väg genom de eländiga gatorna till fots.  Det föreföll honom olämpligt att anlända till den trånga gatan i en taxi, skapa uppståndelse och dra uppmärksamhet till sig, och ge besöket en betydelse han inte ville det skulle inneha.  För övrigt värkte hans huvud från hotellets ångvärme och hans inre rastlöshet krävde ett utlopp.
     Den fuktiga friskheten från den häftiga vinden som han mötte vid gathörn var välkommen ;  den kylde hans ansikte och gav honom något att kämpa med.  Mörkret var, också det, välkommet efter hotellets glans och offentlighet.  Precis som han, tidigare på kvällen, hade längtat efter ljus och folksamlingar, så välkomnade han nu mörker och avskildhet, hans sinnesstämningar följde hastigt efter varandra.  Han kände att han var ombytlig, osäker, mentalt och fysiskt feberaktig.  
För tillfället gick han kraftfullt, full av tryckande liv som inte kunde finna något mål eller utlopp.  Han visste inte vad han saknade, och om han fick det, skulle han ej tycka om det.  Han kände sig irritabel.  Om någon som helst stötte emot honom, skulle denne bli bortknuffad och få höra
svordomar.  Han misstänkte att hans feberaktiga energi skulle bli kortlivad, och att den inom några minuter skulle förändras till en tyngande börda, som den gjort så ofta förr, när det enda han skulle vilja vore att sjunka in i en taxi och bli körd hem.  Och väl hemma, visste han att rastlösheten skulle förnya sig och han skulle vara för nedstämd för att sova.
     Detta var cykeln han hade upprepat de senaste dagarna, och han hade ingen anledning att

                                                           1 2

***

13                         D E N   B O C K F O T A D E   G U D E N

tro det hade bytt spår, förutom att när han blev tröttare var faserna kortare och mer intensiva och förändringarna mer våldsamma.
     Det kom till honom, i en stund av insikt i det vindfulla mörkret, att det som hade rivit upp honom inte var upplösandet av hans giftermål.  Det hade varit tillfället och ej orsaken.  Bekymret hade bryggt under en åtskillig tid.  Det roade honom att inse att han som vid en tidpunkt hade läst psyko-analytisk litteratur på sin frus begäran så att de kunde ha något att prata om vid middagsbjudningar när sådana ämnen var på modet, nu fick se en närbild av en personlighets sönderdelning.
     Utan att veta hur han kommit dit, fann han sig plötsligt vara utanför antikvariatet.  Sent som det var, syntes det skinande ljus överallt precis som han hade lämnat det.  Han lade sin hand över dörrklinkan på den halvglasade dörren.  Den gav efter, och han trädde in, hörande dess klocka klinga då han gjorde så.  Han hörde någon röra sig i det inre rummet, det sjabbiga sarsförhänget stöttes åt sidan, och bokhandlaren uppenbarade sig, blinkande i den oskuggade glödens skarpa sken, och såg på honom frågande.
     För ett ögonblick visste inte Hugh Paston för vad han hade kommit.  Hans tankar slant på sina kuggar och det skrämde honom.  Med en Herkules-ansträngning tog han sig samman och lyckades stapplande att säga :  "Du sade att du hade en annan bok---om samma ämne---på franska, tror jag det var-----" och situationen var räddad.  Åtminstone hoppades han att den var det.  I alla fall, accepterade bokhandlaren honom på ett sakligt sätt som en vanlig kund.  Hans anlete visade ingen förvåning över det ovanliga i begäran eller den sena timme vid vilken den ställdes.  Hade Hugh Paston haft tankarna med sig, hade han vetat att själva frånvaron av förvåning antydde att han lika väl kunde dra ut sitt huvud ur sanden, eftersom hans stjärtfjädrar var klart synliga.

***

                          D E N   B O C K F O T A D E   G U D E N          14

Fast han kunde naturligtvis inte på något sätt veta att den gamlike bokhandlaren kort efter hans föregående besök hade varit ute på sin sedvanliga kvällsvandring efter stängningstid, och då han köpte sin sedvanliga kvällstidning, hade funnit ett kort på bildsidan på vilket pressfotografen haft tur nog att fånga ett ansikte tydligt---ansiktet av den närmast sörjande vid en viss uppseendeväckande begravning, och, stirrande på det, för sig själv hade mumlat :  "Stackars sate!  Så det var därför han ville ha någonting spännande, men inte kunde plåga sig med att läsa ett främmande språk?"  
     Bokhandlaren studerade sin besökare en stund innan han svarade.
     "Ah, javisst," sade han utförligt, "Huysmans `Là-Bas´ är boken ni avser.  Jag har den här.  Ert nämnande av den väckte mitt intresse för den, och jag har själv åter igen bläddrat i den.  Jag har tillika erinrat mig att jag var smått obetänksam när jag sade att det ej fanns några böcker på engelska angående den Svarta Mässan, inga böcker värda att ha, vill säga.  Jag kallar inte ren sensationslystnad för en bok.  Det finns inget, så långt jag vet, i egentlig mening angående den Svarta Mässan, utom en eller två intressanta böcker i besläktade ämnen.  `Djävulens Mätress´, till exempel ;  och `Sädes Kungen och Vår Drottningen.´  Kanske ni skulle vilja titta på dem.  Jag har dom här, om ni vill vara så vänlig att komma den här vägen."  Han drog tillbaka det sönderslitna förhänget som hängde i den dörrlösa öppningen emellan bokskåpen, och Paston följde honom igenom in i det inre rummet.
     Han hade aldrig varit i rummet bakom en butik, och upplevelsen intrigerade honom.  Halva världen vet inte hur den andra halvan lever, och han skulle just få se en glimt av en sida av livet som aldrig hade öppnats för honom förut.  Han hoppades att det skulle distrahera hans tankar.
     Han befann sig i ett litet rum, för högt i tak för dess storlek.  Där fanns en gasarm, men den var inte tänd, det ljus som fanns där kom från en oljelampa med grön glaskupa som stod på ett litet bord

***

15                         D E N   B O C K F O T A D E   G U D E N

bredvid en antik läderklädd fåtölj uppdragen mot härden.  Lampan kastade en liten cirkel av milt ljus uppå stolen ;  resten av rummet låg i en dunkel, varm skugga, ty elden i den gammaldags spisen var dämpad.
     Sarsgardiner prydligt uppsatta med en oregelbundet tandad kulskena drogs oaktsamt för ett långt flygelfönster på väggen mittemot dörröppningen varigenom de hade kommit in, och bredvid dem fanns en halvöppen dörr som hörnet av en vask var synligt igenom.  Väggarna var uppradade till taket med bokhandlarens lager.  Staplar av dammiga böcker fyllde golvens hörn.  Ett litet köksbord täckt med en grov blå och vitrutig bordsduk upptog rummets mitt, och var den enda del av möblemanget på stället som inte var belastat med böcker.  En trästol uppdragen bredvid det tydde på att det var matbordet.  Frånvaron av en andra stol tydde på ungkarlslivets lycka.
     Eldstaden under dess vita marmor-spiselkrans var ett stycke vacker smidesjärnsbearbetning med höga spishällar vid vardera sidan, en på vilken en svart lerkärlstékanna stod på värmning, och på den andra stod en stor, pilträdsmönstrad tallrik.  En ytterst föråldrad och luggsliten grå getskinnsspismatta och en exceptionellt tung uppsättning eldjärn fullbordade munderingen.
     På den motsatta sidan av härden till fåtöljen med lampan vid dess sida fanns en stor, läderklädd soffa, med fjädrar som var sönder, av samma slag som fåtöljen, dess säte fullt av böcker.  Bokhandlaren omplacerade böckerna genom att slunga dem till golvet med ett svep av sin hand.
     "Om ni vill vara så vänlig att sätta er ned-----" sade han, antydande de trasiga fjädrarna.  Hugh Paston satte sig ner och fann dem mycket bättre än han hade emotsett, upptäckande, till sin förvåning, att en soffa av den här typen, även med fjädrar som var sönder, var en bra mycket bättre tingest att sitta på än stolarna i hans eget hus.  Han sjönk tillbaka in i dess rymliga djup och slappnade av.

***

                          D E N   B O C K F O T A D E   G U D E N          16

     "Jag är rädd att jag hindrar er från eran kvällsmat," sade han.
     "Inte alls," sade bokhandlaren, "jag har inte börjat laga den ännu.  Jag har bara värmt téet.  Får jag---eh---bjuda er en kopp, om ni ville hedra mig?  Det verkar synd att låta det koka upp och sedan förfaras."
     Hugh Paston accepterade, då han inte ville såra hans känslor.  Té var inte en av hans drycker vid de bästa av tider, och det här var inte de bästa tiderna för honom.  Hans tankar vände sig i riktning mot gammal konjak, och han undrade huruvida det skulle vara efter öppettid när han kom tillbaka till hotellet, och kände sig rätt säker på att det skulle vara det.
     Bokhandlaren frambringade två stora vita koppar med smala guldlinjer runt dem och en besynnerlig liten guldblomma i botten av vardera.  Hugh mindes att han hade sett liknande exemplar i porslinsskåpet i sitt barndomshem.  Han trodde de användes till att mäta upp ogräsmedel och insektspulver.  I varje fall, drack ingen mänsklig varelse ur dem.  I dessa rymliga förvaringskärl hälldes lite mjölk från en flaska.  Strösocker skyfflades i med vad som såg ut som en blysked, och sedan tillhälldes en stråle av mustig mahoganyvätska från den trasiga pipen på den svarta tékannan.
     "Det här-----" sade bokhandlaren, räckande honom en kopp, "är en mans dryck."
     Hugh Paston var tämligen häpen över att höra en sådan benämning ägnas en kopp té, men så snart han avsmakat det visste han det vara berättigat.  Det var hett.  Det var starkt.  Det var rikt på tannin.  Och det hade en fullt lika stimulerande verkan som en cocktail och bar inte den mest avlägsna likhet till té som det uppfattades i hans frus salong.
     "Vid Jupiter," sade han, "det var rejäla saker.  Jag tror ni har räddat mitt liv."
     "En till kopp?"
     "Det vill jag."
     Ännu en kopp utdelades och dracks i en sällskaplig tystnad :  Hugh Paston i sin frack på ena sidan härden,

***

17                         D E N   B O C K F O T A D E   G U D E N

och den gamle gamen i sin dammiga nattrock på den andra.  Hugh såg i ett plötsligt sken av insikt att med den här mannen berörde man ej ytligheter, som i Mayfair.  Om man berörde honom alls, berörde man den äkta mannen.
Och han kände att på något underligt sätt hade han berört honom ;  och vid den mänskliga beröringen klamrade sig något plötsligt i honom desperat fast, likt ett barn.
     Den gamle mannen hade ögon som var mycket ljust, klart blå, djupt liggande under högdragna rynkor likt en gorillas, och överhängda av ögonbryn som skulle gagnat de flesta som mustasch.  Han var slätrakad, och hans brunbrända läderliknande skinn hängde runt hans käkar i veck, som på en blodhund.  Hans mun var stor, med tunna läppar och humoristisk, mycket lik en kamels.
     Hugh Paston hade, vid första anblicken, tagit honom för att vara omkring de åttio ;  men i själva verket var han en illa medfaren och förfallen sextiofemåring, som såg mycket äldre ut än han behövde tack vare sin nattrock, en klädnad vanligtvis förbunden med de skröpliga.
     Han, för sin del, såg på mannen mittemot honom, bedömde honom att vara i början av de trettio, men att än vilken som var hans verkliga ålder, skulle han aldrig se ut som en ung man igen.  Han undrade huruvida han varit djupt förälskad i kvinnan som hade dött tillsammans med sin älskare, och anade att han inte hade varit det.  Det fanns en hungrande och rastlös blick över hans ansikte som inte syns på ansikten av män som har älskat, även om de haft otur i kärlek.  Detta var en man, trodde han, som var ofullbordad.  Livet hade givit honom allt han önskade och inget han behövde.  Brist på andliga vitaminer och en rakitis-själ, var hans diagnos.  Han bedömde att det fanns för mycken idealism i den här mannen för att han skulle börja dricka, men att han skulle visa sig vara obetänksam och planlös i allt han företog sig om inte en stödjande hand lades på honom i den nuvarande situationen, och förmodligen störta in i fel sorts giftermål, eller ett medsvarandeskap i ett fördärvbringande äktenskapsmål med någon kvinna för vilken han inte

***

                          D E N   B O C K F O T A D E   G U D E N          18

brydde sig ett enda dyft.
     Han, för sin del, kände ett hjärtligt förakt för Mayfair och alla dess sedvänjor och bruk, och föraktet var genuint och ej ett resultat av de sura rönnbär han skördat.  För han ansåg att medelinnevånaren i det distriktet aldrig skulle kunna hålla sitt huvud ovan vattenytan i en tävlingssjuk värld om denne ej hade en simdyna knuten vid det i form av ärvda pengar.  Hade han blivit kastad ut i livet genom en Kommunal skolas portar, skulle han ha landat i rännstenen och stannat där.  Så ärligt och fullständigt var hans sinne för överhöghet att han måste övervinna en slags omvänd snobbaktighet för att räcka ut en vänlig hand till mannen som inte hade varit arkitekt över sitt eget öde.
     Han iakttog sin besökare aktsamt, och märkte att han började slå sig till ro och slappna av, och själv ej varande utan erfarenhet av livets upp-och nedgångar, visste han att en reaktion var på väg, och människan skulle snart känna sig mer död än levande.  Han undrade vad som kunde göras för att hjälpa honom över hans svåra stycke.
     "Jag undrar om jag kan erbjuda er lite kvällsmat, sir?  Det börjar bli sent, och---jag vet inte vad ni är---men jag börjar bli hungrig."
     "Ja, vid Jupiter, när ni nu nämner det, det är jag."
     Den gamle mannen avlägsnade sig genom dörren bredvid flygelfönstret, tände en uppflammande lampa, och Paston såg ett påbyggt mindre kök, litet som en skeppskabyss.  Puffen av gas tydde på en gaskamin bakom dörren, och på några få ögonblick hördes ett förnämt fräsande.
     Den gamle mannen kom in med en andra tallrik och lade den att värmas upp bredvid elden.  Den tunga svarta kitteln ställdes åter på spishällen.
     "Passar ägg och bacon er?" undrade han.
     "Förstklassigt.  Kunde inte vara bättre."
     "Två ägg?"
     "Helst."

***

19                         D E N   B O C K F O T A D E   G U D E N

     Efter en förvånansvärt kort tidsrymd återkom bokhandlaren med en överfylld tébricka av tenn och började att skjuta en brokig samling uppå bordet i rummets mitt.  Allt var grovt men rent, med undantag av knivarna, som inte var rostfria, och inte hade sett ett slipbräde på åratal.
     Den gamle mannen såg på dem tveksamt.  Sedan gick han över till spiselkransen, och då han röjt undan dess böcker med samma enkla metod som han hade röjt soffan med, började han att använda en kant av den som slipbräde, daskande knivarna fram och tillbaka på dess vita marmoryta, och kände deras skärpa med sin tumme, och kom tillbaka med dem till bordet.
     "Det är något visst med spiselkransar av marmor när det gäller att rengöra knivar," sade han, "den räddar en ur besvärliga situationer.  Nu är vi redo.  Vill ni komma över hit?"  Han körde in sin hand i en jättestapel med böcker som reste sig i ett bortre hörn, trevade bland dem en stund, gav dom en skakning som fick dom att falla ned på golvet i en lavin, och drog ut en andra köksstol, som han bar fram till bordet.
     De satte sig ned.  Hugh Paston tyckte att han aldrig hade känt doften av någonting så ljuvligt i hela sitt liv som de där baconbitarna, eller sett något som såg så attraherande ut som de frasiga kanterna på de stekta äggen då bokhandlaren serverade dem ur stekpannan i vilken de hade tillagats.
     De började.  Den gamle mannen verkade inte upplagd att prata, och Hugh Paston, som kände sig som om han inte fått ett mål mat på en vecka, kände sig inte heller upplagd.  De åt under tystnad.  Vid måltidens avslutande satte hans värd tillbaka den svarta tékannan vid dess plats på spishällen och fyllde den med kitteln.  Sedan sköt han allting uppå brickan med ett fruktansvärt slammer och satte ned sitt lass i köket.
     "Jag hatar sopor," sade han, då han återgäldat denna tjänst till hygienen.  Sedan vände han åter till den nu flammande elden och började att fylla sin pipa.


Dion Fortune (Violet Mary Firth Evans (1890-1946)) 1936

LPWJ svensk version 1992 (transkriberad 19/11/09)

Synopsis från originalet
http://www.ilab.org/db/book2046_BOOKS033768I.html