Fy farao. Gå hem och tröska. Trist. Men hon är ju i alla fall inte arg, tänkte Dräng-Anders när han sakta vandrade hem dessa småtimmar en vacker augustimorgon.
Tröska? Ähh det finns folk så det räcker. Eskil var bakfull som ett svin förra måndagen, å då fick jag ta i lite extra. Det jämnar ut sig. Och... förresten... är det ju söndag idag. Skönt! Jag slipper ju helt idag! Så gick vår dräng och tänkte, och sparkade lite småsten framför sig där han gick. Tankarna gick till hans piga. Han märkte inte att han gick fel. Oräkneliga gånger hade han gått den här vägen, men koncentrationen på någon småsten fick honom att missa avtagsvägen hemåt. Så han var på väg tätt förbi granngården igen, där de hade sin mjölkpall. Något tiotal meter till och han hade varit framme vid deras grind.

Tänk, hon är inte arg längre! sa han då och då för sig själv. Han log och funderade på någon present. Man kanske skulle göra ett klappträ, tänkte han. Av det finaste virke. Ska tala med bonn. Han fattar nog att det är viktigt.
Pang!
Skrammel
Rull! Rull!
Brak!
Han hade gått och tittat på vägkanten hela tiden och såg inte mjölkpallen som han nu gått rakt på. Och fallit rakt över den. Stor och tung var han, så trots att han gått långsamt blev pallen nu sned och ganska ranglig. Till all lycka slog han sig knappt. De stora mjölkflaskorna av plåt var tomma där de rullade ner i diket under buller och bång. Jädrans, vilket oväsen när de slog mot varandra. Nästan så mjölkflaskorna skramlade lite extra för att ge igen.

Vilket uppvaknande! Med ens blev han klar över att han gått fel. Hoppsan. Får ställa till rätta så gott det går. Sen får jag väl spika på en extra bräda så det inte händer något när de ställer fulla mjölkflaskor på, tänkte han förutseende. Det var ju tidigt på morgonen och han måste väl ha väckt upp hela gården.

Knappt hade han ställt tillbaka flaskorna på pallen förrän frun i huset, iförd bara särken, stod i ytterdörren med nävarna i sidan!
- Vad har han för sig? Dräng-Anders! Ä du så full att du drumlar sönder mjölkpallen? Nä, ja änte full! Gick bara å tänkte.
Tänkte?!
Nu ljuger han också! Tänka är inget för drängar! Se så. Laga pallen nu genast!
Nu stod även grannbonn i dörrn och glodde.
Du kan ta virke i vedbon, det duger till mjölkpallen! ropade han. Det finns verktyg och spik där också. Sätt igång bara. Så gick bonn och la sig igen.
Nu kände Anders ordentligt hur både trött och hungrig han var. Laga mjölkpall på fastande mage. Frun tog på en kappa och kom fram för att titta lite extra på honom. Han var välväxt och tålde att tittas närmare på. Nej, han luktade inte sprit, även om han omgavs av en hel del andra dofter. Men de var de vanliga och spritlukten tränger alltid igenom, så frun undrade hur han hamnat här. Så här dags. Och nykter.
- Det är en fin morgon, sa han.
Ha! Då sover drängar som bäst. Varför är han här?

Jo, det kröp fram att han hade följt pigan hem och blivit sittande utanför och somnat. Det lilla intermezzot förteg han.
Utanför!? Det där låter fasen så troligt! Sa frun och spände ögonen i honom. Jag tror den där pigan ä mä barn vareviga månad, som hon lever, sa hon, och märkte inte att pigan kom gåendes med 2 fulla spänner mjölk, på väg till pallen.
Hon satte ner spännerna med en duns, så mjölken skvätte.
Va ä dä ho säjer om mej????Ja hördet allt!!!
Nu blev dräng-Anders alldeles förvirrad. Två arga kvinnor var minst en för mycket. I nästa ögonblick spände pigan blickarna i Anders:
Vad gör du här??? Nu???
Instinktivt tog han något steg tillbaka. Och pigan efter. -Ja gick fel. Skulle hem. Men titta i backen och tänkte på…
Han behövde inte säga mer. Atmosfären lättade direkt. Så stod de där igen. Mitt för varandra. Med armar rakt ner efter sidorna och tittade i marken.
Frun bröt tystnaden. Hon kände sig tvungen, för annars skulle hon snart drabbas av pigans raseriutbrott igen. Anfall är bästa försvar:
- Nu får hon arbeta ihop mjölken som skvättes ut. Om hon ska vara kvar här, horunge!
- Ja får väl mjölka ur dig! Skrek hon till frun. Du har ju åtta barn och allihop liknar olika karlar här i byn.
Dräng-Anders var väl inte riktigt på det klara med ordens innebörd, och trodde att om pigan var horunge så var hon nog ganska lättillgänglig. Lite sprit kanske gör susen. Får tänka på det till nästa lördag. I nästa ögonblick tänkte han att en sån kan man ju inte gifta sig med. Man vill ju vara far till barnen. Säkert. Men nu var annat att tänka på:
Under tiden tog nämligen pigan tag i ena spannen och skulle slänga den på frun, som i sin tur stod beredd att klösa ögonen ur pigan.
Så nu måste han ingripa. Med sina rejäla nävar grep han tag i vardera fruns och pigans ena överarm och skrek: LUGN!!! så det ekade i dalen.
Båda två hejdade sig omedelbart och bara tittade på honom, och väntade på att han skulle säga något mera. Åter blev det alldeles tyst. Vad skulle han säga nu då? Han var ju inte alls insatt i deras vendetta, så det enda han kom på var:
- JAG ÄR HUNGRIG, skrek han, och kvinnorna såg ut som de stod inför en kannibal.
- Han kan nog få lite gröt, pep pigan dödsförskräckt.
- Ja, mä sylt och mjölk, la frun till, och plirade med ögonen och log mot honom.
Han började känna sig lite säker på det här med bångstyriga kvinnor, och sa: SÄTT PÅ spisen. ’spisen’ sa han rätt tyst för i samma ögonblick som han sa det stod bonn på gården i dörrn igen. Han gick inte tills sängs utan smet in på dasset strax intill för att lyssna. Han visste att många karlar på bygden tittade på hans fru.
VADÅ?
SÄTTPÅ?
Anders behöver lite gröt, sa de båda kvinnorna unisont!
Inte förrän han lagat pallen!
Jomenvisst, han skulle sätta på en bräda på pallen, sedan efteråt, så han orkar göra det fint. Nå då så.
Allihopa traskade in i köket och pigan som var känd för att aldrig stå svarslös trivdes med att röra ihop gröten. Frun i huset gick efter hjortronsylt i visthusboden och funderade på om hon kunde blanda i lite brännvin i den. Hon gillade Anders.
Bonn kände att det var extra god gröt på gång eftersom det serverades lingonsylt. Trodde han. Var det för att det var söndag?
Båda karlarna satt nu förväntansfulla på köksbänken, bredvid varandra, stödjande sig mot armbågarna, och väntade på utspisning.
Så hördes en tung duns och Anders, sovandes, föll baklänges av köksbänken, mot Mora-klockan. Båda föll som furor över varandra. Dvs klockan föll över bonn, som satt och gäspade och kliade sig i huvet med smörkniven.

Jag ska ut på gårn å göra färdigt med mjölken! sa pigan rappt och smet ut. Hon visste när urladdningarna kom, i huset som hon tjänade i. I samma ögonblick kom frun in och trodde de var däckade av slagsmål. Träflisor, glassplitter, kugghjul och två tunga blylod präglade vad hon såg. Och lite blod. Bägge männen var rejält omtöcknade, och det var dags att äta söndagfrukost.

Så kom pigan tillbaka och tog kommandot. Resterna av klockan föste hon samman i ett hörn. Gav frun en våt handduk att badda såren på sin bakfulle mans hjässa. Pigan lyfte så upp den halvsovande dräng-Anders till bordet igen, och satte var sin slev i grötbunken.

Så var det tyst igen. Rätt så. Det slevades gröt och smackades och slafsades. Anders somnade till mellan slevtagen, men pigan sparkade honom lätt på smalbenen så han skulle fortsätta. Och fyllde på mera gröt när han ätit upp.
Pigan glodde på Anders
Anders glodde i kors
Bonn glodde på pigan
Frun glodde på Anders så pigan inte skulle se det.

Ute rådde en härlig sommarmorgon, med fullt av flugor i de nyss påfyllda mjölkflaskorna. Deras lock slöt nämligen inte tätt längre och mjölkpallen knakade diskret.