Mitt i slottets spindelnät befann sig nu Grenström. Ännu en trappa hade lett honom upp till samma vinrödsvarta sal som de stridande spökena. De befann sig tillfälligt i fåtöljen med ryggkotorna mot Grenström. Naturligtvis var de inga spöken, men privatdetektiven visste knappt längre vad gåtan skulle föreställa. Fröken Villermark höll som bäst på att tvångsmata kaptén Källbjörk med medicin, förmodligen någon glömskedryck. Hur mycket hade kapténen beskådat? På golvet låg två av de uråldriga, absolut hemliga fotografierna utspridda av misstag. Grenström hade hunnit uppfatta hur det ena porträtterade en romersk madonna, dock i horaktigt uppsnörd korsett, romantiskt hängiven. Det andra var på en enkel spansk knekt som tycktes inbilla sig en hel del, kanske var han i själva verket Don Quixote? Fast på den tiden hade man inga fotografier, så bilderna var bara relativt urgamla.

Därpå hade Grenström instinktivt glidit in bakom en mörkt guldglänsande gardin. Var det verkligen nordliga Sverige inuti det här slottet?! Måhända teleporterades man någon annanstans när man klev in... Privatdetektiven kunde inte se ifall hans skor stack ut under gardinfållen eller höll sig i säkerhet. Men det luktade som i Italien, en blandning av dödsfrid och livrädsla. Nånstans i det tidiga 80-talet hade Peter Grenström varit där som grabb. Då var det vitt, ja, ännu ljusare än så. Familjen hade varit på väg mot Rom. Han hade trott att de skulle få se alla sju kullarna samtidigt, hur en katedral stod placerad högst uppe på varje. Men plötsligt befann de sig utanför bilen, mitt i en gränd bland massa skrikande vuxna och tysta barn. Portarna gapade. Förväntan blev sig inte lik igen. Inte förrän Grenström hörde talas om Lissabon. Den portugisiska huvudstaden sades även den vara byggd på sju kullar. Hur kunde det komma sig?! Kanske skulle han ta berg-o-dalbanan dit och kolla framöver...

...när han blivit fri från det här mysteriet, sett till så bilderna förblev hos dem som de tillhörde. Eller vari bestod egentligen uppdraget? Hurpass konservativ hade Grenström blivit? Skulle han försvara spionskan Villermark som ville sprida ut nationalskatten till världens gallerier? Eller ta kaptén Källbjörks parti i att låta pandora-asken förbli stängd? Det var åtminstone så de agerade. Deras motiv kunde förstås visa sig vara tvärtom. Grenströms egna handlingar tog sig alltmer liberala uttryck, rentav libertinska. Men han började inse att befrielsedriften enbart gällde gamla beprövade fenomen, allting som ingen längre tycktes ha behov av att liberalisera. Grenström hade i flera år beundrat det portugisiska fotbollslandslaget, och visste visserligen ingen som hade något emot det. Ändå ville han plötsligt kämpa för allt portugisiskt, som om det låg i underläge och behövde bli upprätthållet, hamna högst på listorna. Javisst, när Grenström åter blev fri att fastna vid sin dator i terrängbilen, då måste han fortsätta favoritklicka Daniela Sousa som han nyss sett fånga sina snygga systrar så fantastiskt bildskönt. Fast de var måhända brasilianskor när det kom till kritan? Lissabon-borna kanske rentav hade sett Robinson?

Säkerligen handlade allt bara om Grenströms eget upptäcktsbehov. För folk reste ju redan dit - alltmer ideligen, i tusentals - precis som till alla andra platser på jordklotet. Han hade nog inte riktigt hängt med på den utvecklingen. Grenström hade inte varit inkarnerad sedan före de stora upptäcktsresornas tid. Och nu hade han självmant uppsökt ett slott där kampen gällde hemskt tidiga trycksaker, snarare än den ocean av digitalfotografier som flöt genom nuets spindelnät.