Det var en gång en gosse som växte upp, eller borde växt upp, som alla andra, han hade det inte lätt och beklagade sej för alla när han växt upp.

Men när pojken växt upp, så var han så full av hat, och illvilja så han sabba för alla, han slog sönder andras leksaker och om de nån gång gjorde nåt vackert gjordes allt, för att förstöra det. Hans bönande fick vuxna att hjälpa honom med, då inte han själv alltid kunde och på så vis så kunde den pojken fortsätta vara pojke hela livet. Och de vuxna hjälpte honom, för de tyckte synd om hans olyckliga barndom…

De fanns dom som tyckte att man trots en olycklig barndom kunde behöva ha vissa krav från vuxen sidan men, de hjälpare han hade var så trakterade av dennas onda barnslighet så de började att trakassera dessa istället. Så när pojken och hans lierade samtalade så var det oftast om att se till så andra inte fick det bra… och att ingen av dessa tänkte på att de gjorde samma saker mot de ”oliktänkande” som vad som orsakat pojkens olycklighet, från början.

Såvitt jag vet, sitter ännu pojken med sitt hat och skriker åt de vuxna som hjälper honom att ”gör det” eller ”han är dum mot mej” t o m ”han var dum mot mej” och de vuxna som hjälper honom kanske inte ens levt lika länge, men lik förbaskat ser de honom som ett ”trasigt barn” som ska ha hjälp. OM de andra trasiga barnen som försökt att hela sej, eller i alla fall inte hata hela världen, skulle göra detsamma så vore världen i kaos…