Det finns en hemlig klubb. Det är jag min bror Magnus och vårt Sommarbarn Rickard. Vi håller till på vinden till mammas och pappas garage i Landa. Garaget ligger intill det vita huset som Pappa själv byggde på sjuttiotalet. Varje kväll i tre års tid, medan jag växte och mamma tog hand om mig. Han kan inte ha träffat mig särskilt mycket. Någon timme, halvtimme kanske under middagen då han kommit hem efter jobbet vid fyra. En halvtimme och sen iväg till nästa jobb. Vi har olika roller i klubben. Jag är chef, Rickard är sekreterare och min bror Magnus, som är yngst, är efterhängare. Vi är ännu omedvetna om laddningen i rollerna. Rickards mamma är sekreterare, alltså vill Rickard vara sekreterare. Min pappa är chef, alltså vill jag vara chef. Några fler yrken kan vi inte, alltså får Magnus vara efterhängare. Det finns ett uppoch nedvänt akvarium på golvet. Det är det vi använder som bord vid våra möten. Vid varje plats finns en lapp där vårt namn och vår roll står uppskriven. Eftersom jag är chef har jag den bästa stolen, den enda stolen som är mjuk. Dom andra sitter på hårda pinnstolar. För inte så länge sedan var jag på den vinden igen, där fanns ett papper kvar ifrån ett av våra möten där våra olika roller framgår. Jag läser pappret och funderar kring vad vi egentligen gjorde i den där klubben. Det enda jag minns är att vi borrade ett hål igenom garageväggen för att i hemlighet kunna se ner på uppfarten framför garaget. Men vi förlorade ganska snart intresset eftersom den enda person som det fanns en förhoppning om att få se var min far som kom hem vid fyra varje dag. Höjer man blicken lite igenom det där hålet kan man se platsen där Magnus så småningom skulle bygga sitt hus. Mitt hus går inte att se någonstans, det kom aldrig att existera, jag har istället kommit att leva hela mitt liv i olika lägenheter. I Linköping först, sen i Göteborg, Norrköping, Dublin, men mest Göteborg. Rickard behöver varken hus eller lägenhet, Rickard sitter i fängelse.
Rickard var begåvad. Mycket mer begåvad än någon av oss. När han kunde läsa flytande kunde jag knappt stava mig fram igenom pratbubblorna i "Kalle Anka och Co". När han räknat ut hela "Hej Matematik" hade jag bara kommit till början. Ändå är det jag som nu är matematiklärare och Rickard som sitter i fängelse. Rickard bodde hos oss varje sommar i åtta års tid. Jag träffade honom nästan uteslutande på somrarna. Några gånger hälsade jag på Rickard i Västra Frölunda, men jag kände mig skrämd av dom stora husen, stämningen på gården, Rickards kompisar. Det finns en ingjuten ironi i att jag kommit att bo största delen av mitt liv i storstäder och att jag nu bor ganska nära den plats jag fann så skrämmande då.
Rickards riktiga pappa kom ifrån Italien, han hade aldrig träffat honom. Rickards mamma träffade en ny och sen en ny och sen en ny. Jag minns Kaj mest. Väderbitna snälla Kaj som varit sjöman men nu arbetade på dagis. Han hade tatueringar på underarmarna. Vid ett tillfället fick vi se Kajs dagis, vi hälsade på där på kvällen när allt var tomt. Vi försåg oss av leksakerna, Kaj sa att det var ok, att det inte skulle märkas. Det hände att Kaj försvann iväg utan att någon visste vart han tagit vägen, inte ens Rickards mamma. Det var då han drack. En gång grät Rickards mamma i köket. Vi satt på Rickards rum och läste serietidningar, Rickard verkade van, jag förstod inte, men jag hade lärt mig läsa då, så jag läste för att slippa fråga. Det fanns en stuga i Grebbestad dit Kaj och Rickards mamma alltid åkte om somrarna, det var Kajs stuga. Rickard åkte till oss. I början på sommaren kom dom ner i en blå Volkswagen bubbla, stannade och drack kaffe någon timma och sen iväg till Grebbestad. Några nätter grät Rickard. Han längtade efter sin mamma och Kaj, ville vara med dom i Grebbestad. Det fick han inte, han kom alltid till oss. Åtta veckor varje sommar i åtta års tid och sen ut ur mitt liv för alltid.