Vi satt där
Herbert, Gösta och jag
Och diskuterade en del saker
Vi hade börjat förstått vem hans ”nya” var
Och han med kanske
Han var inte nummer 1 där i ordningen
Inte 2 heller, inte 22 och kanske inte ens
Han rymdes inom 2 siffrigt
Han hatade det….

Han hatade ännu mer, att vi visste
Och vi satt där och han var spydig som ofta
Försökte få till det så att vi skulle tappa ansiktet
I alla fall nån av oss
Och i samtalet så sa han nåt om att
”ingen tackade honom för det”

”Säg inte det , kanske socialen är glad”
Sa jag
”Ja du kanske får en blomma av socialchefen”
Tyckte Gösta
För att du tar hand om Signe… såklart
Och så garvade vi, sådär som man garvar
Åt och med sina vänner, innan man glömmer bort det
Man hans ögon mörknade och huvet hela flinten
Halsen och den hud man såg
Blev alldeles röd

På den inklädda uteplatsen på Skutan så såg alla åt vårt håll
Han vart ingen gladare för de
Fast de inte kunde vara nån som hört och förstått
Men han hatade just detta, han ville alltid vara
Den som liksom ”var rolig” och ”tryckte ner”
”Men vi får väl se, om du får nån blomma
Innan det är slut”
Och vi frustade igen…
Fan vad han hatade det…