***

                                                 K A P I T E L   I I I

     HUGH PASTON halvsov över sin cigarrett, med sina fötter utsträckta på fotpallen invid brasan och en kopp av det välkokta téet bredvid sig.  Händelserna vid de senaste smärtsamma dagarna, till och med hans äktenskapliga liv tillsammans med Frida, verkade ha glidit fjärran bakåt och in i tidens bottenlösa djup.  Den gamle bokhandlaren, seende på honom, såg att han var mer benägen att somna än att göra något annat.  Han reste sig, gick till fönstret, drog tillbaks gardinen vid dess ojämnt tandade ovankant, och stirrade ut i mörkret.  Intet stod att se.  Regn rann i långa strimmor nedför fönstrets glas.  Ett våldsamt luftdrag pressade sig igenom sprickorna och fick tofsen på en ej neddragen rullgardins snöre att svänga.
     "En djävulsk natt," sade han, medan han lät gardinen falla tillbaka på plats och återvände till brasan.
     Hugh Paston vaknade mödosamt upp.
     "Vad är klockan?  Jag förmodar att jag kan få tag i en taxi?"
     "Det kvällas.  Nej, jag vet inte hur du skall få tag i en taxi i det här distriktet.  Jag är inte mycket för telefoner, och puben vid hörnet har stängt.  Har du långt att åka?"
     Hugh nämnde sitt hotell.
     "För Guds skull, vad har du där att göra?"
     "Endast Gud vet.  Jag gör det inte.  Jag stod inte ut i huset så jag gav mig iväg."  Han kom aldrig att tänka på att han varken hade talat om sitt namn eller sin historia för bokhandlaren, ändå tog han för givet att den gamle mannen visste allt om honom, som han ju faktiskt också gjorde.
     Bokhandlaren såg på honom tankfullt.
     "Du kan inte gå tillbaka dit.  Nej, du skall sannerligen inte gå tillbaka dit.  Se nu här, sir, får jag erbjuda er en säng för natten?  Ni får mycket gärna en om ni vill det."

                                                              2 0

***

                          D E N   B O C K F O T A D E   G U D E N          21

     "Det var förbaskat vänligt av er.  Ja, jag skulle vara mycket tacksam."
     Den gamle mannen tog lampan i sin hand och ledde vägen in i butiken.  I ett hörn fanns en smal trappa utan ledstång, inte mer än en förskönad trappstege.  Uppför denna steg de, och kom ut ur ett oinhägnat hål i golvet likt ingången till en höskulle.  Tydligen var butiken av stängningstypen, men
dess ägare var också innehavare av kammaren ovanpå, och hade löst problemet med att behöva gå ut för att gå till sängs på detta enkla men lämpliga sätt.  Hugh Paston undrade huruvida hyresvärden visste om det, och om han fäste sig vid att få sina trästockar avsågade i denna glada tag-dagen-som-den-kommer anda.
     Seende sig omkring, såg han att allting var täckt med ett tjockt lager av grått damm genom vilket stigar slingrade sig gjorda av innehavarens fötter ;  där han inte hade någon anledning att gå, låg dammet orört.  Hugh undrade om det hade varit vist av honom att anta erbjudandet om en säng.
     De gick uppför ännu en rad trappsteg.  Det kändes som om en aning gammalt och visset täckte den övre trappavsatsens matta, men det såg ut som om det emellanåt skakades ut genom fönstret.  En gasollampa med fiskstjärt, som var nedskruvad, kastade ett svagt sken.  Genom en öppen dörr såg han en skymt av ett högt, gammaldags badkar, i svårt behov av en färgbestrykning.
     Hans värd öppnade en dörr bredvid badrummet, gick in, och satte ned lampan på en byrå.
     "Här har du det," sade han.  "Inga vägglöss.  Det kan jag försäkra.  Fast, det är också allt jag kan försäkra."
     Hugh tänkte för sig själv att med tanke på trappans skick, var han glad över att få höra denna tillförsäkran.  Hans värd försvann, för att återvända på ett ögonblick med en bleknad gammal pyjamas av bomullsflanell, utan alla knappar och det mesta av bakdelen.
     "Här har du," sade han.  "Ledsen att det inte finns några knappar, men tyget är välbehållet, och det är huvudsaken."
     Lämnad ensam, granskade Hugh Paston sin inkvartering.

***

22                         D E N   B O C K F O T A D E   G U D E N

Sängen var inte precis en himmelssäng, men hade två höga stolpar bak, från vilka en baldakin sköt ut i en vind form, hotande att närhelst falla ner på den sovandes huvud.  Förhängen av bleknat rött damasttyg hängde från dem, efter en äldre tidsålders ohygieniska sätt.  Hugh tog sig ur sina kläder, och tog på sig pyjamasen saknande bakdel, och gled ner i sängen, som bestod utav en väldig, tjock gammal dunmadrass, ett halvt dussin urtvättade filtar, och ett bleknat lapptäcke.  Hugh hade aldrig förr sovit i en dunbädd, och var oerhört tagen av det.  Han drog varsamt förhängena framåt, baldakinen knarrade olycksbådande då han gjorde så, och stoppade in dem under madrassen för att hålla borta draget från det förfallna skjutfönstret, som stormen utanför slog i tjutande vindilar emot.  Från någonstans i närheten, förmodligen uppå takteglet, hördes jämret från en förtvivlad katt.  Det var det sista Hugh Paston mindes.
     När han vaknade var det fullt dagsljus, och hans värd, fortfarande i samma gamla nattrock, men med pyjamas under den, stod och såg ned mot honom med en väldig mugg i sin hand.
     "Här har jag lite té åt dig.  Det finns en kanna med hett vatten där borta, undanstoppad vid hörnet av mattan.  Om du vill ta ett bad, måste du gå ut till den lokala tvättstugan för det.  Badkaret är sprucket.  Jag satt sönder det förra sommaren.  Hur som helst, fanns det inget sätt att värma upp vattnet på.  Gå upp när du känner för det.  Det är ingen brådska.  Jag har lagt min rakkniv på spiselkransen."
     Han vinkade farväl och avlägsnade sig.
     Frukosten var ett av de mest angenäma mål, tänkte Hugh, som han någonsin hade intagit.  Tékannan stod på spishällen och hölls riktigt het, och de rostade bröd på sina gafflar framför de glödande kolen.  Det fattades bara en nattrock lik den gamle bokhandlarens, och ett par nattofflor, för att vara fulländat.
     De rökte rofullt, läste tidningen tillsammans, när en gammal hjälpgumma kom in.

***

                          D E N   B O C K F O T A D E   G U D E N          23

     "Hur blir'e me' maten?" krävde hon att få veta.
     "Korv och mos, tror jag, till lunch.  Det vanliga till kvällsmat, och en biffpudding till Söndagsmiddagen.  Passar det er, Mr Paston?"
     Hugh vaknade upp med ett ryck.
     "Du Store, skall du ha mig här över helgen?"
     "Du är välkommen om du vill.  Du är inte i vägen för mig.  Jag tror du inte kommer att tycka om att tillbringa helgen hemma så hemskt mycket."
     "Min Gud, nej, jag skulle inte tro att jag skulle det!  Inte heller i det där fördömda hotellet.  Jag är dig för evigt tacksam."
     Bokhandlaren grymtade.
     Den gamla damen grymtade också, tog upp en enorm väska gjord av svart Amerikanskt tyg, och begav sig av för att göra helginköpen.
     Medans butiksdörren klingade stängd bak henne, vände sig Hugh Paston mot sin värd.
     "Jag säger då det, varför gör du allt det här för mig?"
     Den gamle mannen höjde sina buskiga ögonbryn emot honom.
     "E.G.V.," sade han.
     Paston skrattade.  "Jo, Han vet, men jag är ej Hans förtrogne.  Du har hört min historia, antar jag?"
     "Jag vet vad som står i tidningarna, och gissar allt övrigt."
     "Det finns inget övrigt.  Tidningarna fick med det hela."
     Den gamle mannen svarade ej.
     "Nåväl, jag är dig förbannat tacksam, i vilket fall.  Gud vet vad jag skulle ha gjort med mig själv om jag hade behövt tillbringa natten ensam i det där hotellet."
     "Du skulle förmodligen inte ha tillbringat den ensam," sade bokhandlaren med ett långsamt leende.
     "Nej, jag skulle förmodligen inte det.  Varande efter öppettid, skulle det vara den enda utvägen lämnad öppen för mig.  Så mycket skulle Dora vara värd, Gud signe hennes själ."
     Bokhandlaren reste sig.
     "Jag har saker att uträtta," sade han.  "Känn dig som hemma.  Det finns gott om läsning.  Låt inte elden slockna."

***

24                         D E N   B O C K F O T A D E   G U D E N

Han försvann genom förhänget och in i butiken.
     Lämnad att sköta sig själv, lade Hugh Paston upp sina fötter på soffan och slog sig till ro med sin cigarrett.  Ovanligt bekväma rum, tänkte han.  Den allmänna sjabbigheten och förfallet betydde intet.  Den gamle bokhandlaren hade skaffat sig det väsentliga för äkta komfort.  Bland de smutsiga dynorna låg boken som hade varit den påstådda anledningen till hans återvändo till bokhandeln kvällen innan.  Han fiskade fram den och begynte att snabbt slå bland dess sidor.
     Skickligt hoppande, tog Hugh sig igenom romanen.  Blåskägg intresserade honom inte särskilt, ej heller den meningslösa Franska kärlekshistorien ;  det var Canon Docre han letade efter, `le formidable chanoine,´ och han fann honom lika oåtkomlig som Durtal hade gjort.  Slutligen, likväl, fick han grepp om honom, och slappnade av för att belåtet småskratta åt sidorna i vilka han firar den Svarta Mässan, smakfullt uppklädd i en mässhake utsmyckad med getabockar, sockor med hållare, och ingenting i övrigt.  Han kunde inte se något fasansfullt med det.  Det syntes honom endast som lustigt.
     Snart var den gamle bokhandlaren färdig med sitt rutinarbete och återvände till rummet bakom butiken.  När han väl tagit itu med postbeställningarna, fanns det uppenbarligen inget annat att göra resten av dagen än att sitta och vänta på att tillfälliga kunder skulle titta in, och eftersom vädret var värre än värst, var det osannolikt att de skulle titta in.
     "Hör nu, Jelkes," sade Hugh Paston, "kan vi göra något åt den här soffan?  Jag sjunker gradvis igenom."
     "Visst, min käre gosse, varför har du inte nämnt det förr?  Be alltid om vadhelst du önskar här.  Du får vad du önskar bara du nämner det," och han kastade sig raklång med ansiktet nedåt på spismattan vid den häpne Pastons fötter, som trodde den Svarta Mässan hade börjat på fullt allvar.
     Men han trodde fel.  Den gamle bokhandlaren ville blott titta under soffan.
     "Ah," sade han, "jag ser vad som felar.  Fjädrar har gett vika."

***

                          D E N   B O C K F O T A D E   G U D E N          25

     Han sträckte ut en lång arm medan han låg där, och drog en hög sladdriga böcker emot sig som låg utspridda på golvet och började att stuva dem rationellt under soffan.
     "Så där," sade han, när han ställde sig upp och dammade av sina knän.
     "Det är det bästa bruket jag vet av den moderna romanen."


Dion Fortune (Violet Mary Firth Evans (1890-1946)) 1936

LPWJ svensk version 1992 (transkriberad 25/11/09)

Synopsis från originalet
http://www.ilab.org/db/book2046_BOOKS033768I.html