jag vill nåla fjärilar vid väggarna
i pauserna mellan ordsalvorna
när jag återtagit kontrollen
ut i fingertopparna

låta dom vara där, låta dom vara minnen där
påminnelser för mig att gråta
för mig att ömsint studera att smyga nära om nätter
och veta
bara veta säkert utan ord

kanske att de skulle smetas i pannan när min
skalle dunkar ett
slår två
när jag rinner ut på golvet

vad jag åstadkommer, fumligt tappar
min förhoppning
klämmer sönder fjärilarna redan som larver
i kugghjul,
något ctrl+alt+delete blir aldrig ens
en förbrukningsmekanism når aldrig
riktigt enda hit

vad dumt av mig att jag önskade så

översätter fel del av svaren och
"missbruk beivras" tydligen på riktigt, för när
man tycker fel och tycker för mycket
tycker för ofta
då tycker man att det är
överträdelse

så i skuggan av verbala anfall ser jag mitt
bokstavliga förfall och att
ord aldrig har varit ett språk
för mig