jag var ett yttepyttigt genomskinligt maskrosfrö

kände minsta lilla vindpust
brann nästan upp av solens strålar

var ett med världen
länkad med naturens navelsträng

tills en dag
en glasmur restes
en genomskinlig bur
jag fick ett språk
mötte civilisationen
existensens gränser

som dödade vinden
klippte av mitt synfält
tog bort en dimension

ingenting var längre som det var
allting var oändligt avlägset
horisonten klipptes av

något inuti mig sträcker ut sin hand
mot alltet bortom som vill in

mot världar vi kan ana
mot väsen vi kan tro på
mot dimensioner vi kan drömma