***

                                                 K A P I T E L   I V

     DET hördes ett högt bultande från dörren då Paston var på väg att sätta sig i den nu föryngrade soffan.  
     "Det är Mrs Hull," sade bokhandlaren, och gick för att släppa in hjälpgumman, som kom inträngande likt ett skepp vid fulla segel, omkringhängd av inköpta saker, det mesta inslaget i tidningspapper.  Den gamle bokhandlaren gav henne några slantar ur sin byxficka, utan att bekymra sig om att räkna dem, och hon trängde ut igen.
     Han slungade den nu utbuktande svarta vaxduksväskan på bordet, där den uttömde allt tänkbart, inklusive en råttfälla och ett par hängslen.
     "Absolut pålitlig," sade han, "och en stor hugsvalelse för mig.  Det är rätt sorts kvinna att ha i huset.  Ingen `It.´  Gör sitt jobb och försvinner när hon är färdig."
     Bokhandlaren fortsatte med sina förberedelser inför måltiden.  Där fanns ett skålpund ljust rosa fläskkorvar, som syntes genom sitt fuktiga smörpapper likt en strandskönhet genom sin baddräkt.  Där fanns en stor klump potatismos i en skål, tydligen hämtad från det närbelägna matstället och behövde endast värmas.  Vilket enkelt sätt att leva, tänkte Hugh Paston, med en avundsjuk suck.  Och så ändamålsenligt!
     Han tänkte på alla de omsorgsfulla förberedelser som ansågs nödvändiga när han åt, och på det inte alltid så förträffliga resultatet.  En sak var helt säker, inget som behövdes uppbringas från köket kunde någonsin smaka som det gjorde direkt ur gamle Jelkes stekpanna.
     Han gick bort och lutade sig mot posten till dörren ledande till småköket och iakttog den gamle gossen vid hans tillagning.

                                                            2 6

***

                          D E N   B O C K F O T A D E   G U D E N          27

Stekpannan erbjöd en riktig strandscen då de ljusrosa korvarna gradvis bryntes.
     "Vill du ha'rom hela eller spruckna?" frågade Jelkes plötsligt, viftande med en rostningsgaffel över pannan.
     Paston, som blev överrumplad, svarade utan att tänka :
     "Jaa, jag vet att det inte är moderiktigt att vara riktigt utsprucken, men personligen föredrar jag en hygglig dimension.  Jag anser det vara mer feminint."
     Den gamle bokhandlaren såg på honom med häpenhet ;  men innan han hann efterfråga meningen av detta kryptiska yttrande, avgjorde de opunkterade korvarna problemet av sig själva genom att spricka upp vidöppna, den ena efter den andra.
     "Ah, nåväl," sade han filosofiskt, "du får ta dom som dom är.  Alla har spruckit nu."
     Han vände ur dem ur stekpannan, och plockade upp den vita porslinsskålen innehållande potatismoset, höll ut den på armslängd och slog mot dess botten, och hoppade skickligt tillbaka när det heta fettet stänkte ur pannan då potatisen plumsade ner i den.  Hugh Paston, med cigarrett mellan sina tänder, skakades av inre munterhet.  Han tänkte på sin butler.  Han tänkte på sin kökschef.  Han tänkte på hovmästarna vid fashionabla restauranger.  Han undrade vad hans vänner skulle tänka om honom.  Han undrade vad han tänkte om sig själv.  Att klä om till middag vid detta etablissemang betydde uppenbarligen att ta på sig en nattrock och ta av sig sin krage.
     Han insåg plötsligt att han var mer förtrolig med den gamle bokhandlaren än han någonsin hade varit med någon annan i hela sitt liv.  Under sin mognad, hade Hugh Paston blivit en man med ett sorglöst yttre, men i själ och hjärta var han fortfarande djupt reserverad.  Under hans kamratlighet fanns en känslig blyghet, en obenägenhet att säga sitt hjärtas mening på någon punkt det kunde häcklas.  Han hade endast räddat situationen genom att vägra granska sitt inre ;  genom att tvinga sig själv att leva i sin egen ytlighet ;  genom att försöka bli den man han föreföll vara.  Han undrade hur många som var lik honom.  Det hade ofta slagit

***

28                         D E N   B O C K F O T A D E   G U D E N

honom hur melankoliska Mayfairs ansikten såg ut i vila.  Den gamle bokhandlaren, förfallen och ihopbiten som han var, såg munter ut i vila.
     Det föll honom plötsligt in att han absolut älskade den gamle gossen.  Vilken ovärderlig gammal uv han var!  Han hade en känsla av att de ljusblå ögonen under deras täckande hårväxt såg långt djupare in i hans själ än han själv var kapabel att göra.  Han kände sig som en sjuk man gör då han hamnar i en god doktors händer.  Han undrade hur den gamle gossen, som inte var av hans generation, hade uppfattat anmärkningen om korvarna.  
Hade han växt upp med Freud?  Det var verkligen att tappa mer än en tegelsten på tårna på en äldre medlem av medelklassen.
     Hans meditationer avbröts då han fick den rymliga svarta tenntébrickan inskjuten i sina händer.  Den gamle mannen lastade på middagen uppå den, och Hugh Paston släpade in den tunga bördan i vardagsrummet.  Utan att vänta på att bli tillsagd, fyllde han den stora svarta kitteln och satte ner den på spishällen, redo för det evinnerliga téet.  Hans högt polerade skenfagra yttre hade splittrats upp och föll av honom likt skalet av en rostad kastanj, och med det hade hans spänningar och förvirring fallit.  Han antog att den gamle bokhandlaren, med sin tékanna och sin stekpanna, sin fjäderbräckta soffa och sin vinda säng, hade räddat hans mentala balans och lett honom säkert igenom hans kristid.  Hur det hade gått till hade han ingen aning om.  Han visste endast att en mänsklig hand hade stöttat honom mitt ibland alla de hårda, skarpa, opersonliga ytligheter i Mayfair, och den mänskliga beröringen hade på något underligt sätt återbetryggat honom om livet, som om han vore ett barn i mörkret.
     Den gamle bokhandlaren åt fort och pratade aldrig vid måltider.  Måltiden avslutades med en skiva fuktig sultana-russinkaka i stället för pudding ;  de bryggde sitt té, och Paston hoppades få igång ett riktigt hak-skak, när den gamle bokhandlaren plötsligt lade två smutsiga böcker i hans händer och sade :

***

                          D E N   B O C K F O T A D E   G U D E N          29

     "Roa dig med de här.  Jag tar alltid en lur nu," och då han lät handling följa på orden, lutade han sig bakåt i sin stol, öppnade sin mun, och somnade omedelbart.  Hugh Paston, som inte kunde somna till så där, satte sig till rätta för att syna böckerna som hade givits honom.
     Det var dom som bokhandlaren tidigare hade rekommenderat :  `Djävulens Mätress,´ av Brodie Innes, som var en `författare av Sigillet,´ vad nu det kunde vara, och `Sädes Kungen och Vår Drottningen,´ av Naomi Mitchison, en sägen ifrån det forna Sparta.  Han hade en vag förnimmelse av att han hört att Naomi Mitchison var dotter till en professor i Grekiska, eller något liknande klassiskt ämne, så förmodligen var hennes fakta korrekt, och förutsatt att hon ej handskades för klumpigt med dem, skulle nog boken vara värd att läsa.  Han undrade varför gamle Jelkes hade rekommenderat den som en gagnbar bifogan till Huysmans `Là-Bas.´
     Han bläddrade i hennes först, och läste inledningskapitlet om den Skytiska häxans magi.
     "Det där," sade han för sig själv, "är bara vanlig, naturlig hypnotism."
     Han hade lärt sig lite om infödingarnas magi under sina storviltjaktsexpeditioner, och kände till den väldiga kraften i den primitiva hjärnans självsuggestion.  Det enda i vilket sagan skilde sig från sanningen var att kraften här var skildrad som att den användes på avstånd, utan det ögonblickliga användandet av suggestion, på vilket han förstod att det berodde.  Inducerad självsuggestion, hade han hört hypnotism kallas av en välkänd doktor, som alltid fackpratade vid middagsbord som ett medel för reklam.
     Han tänkte på händelser som han hade sett med sina egna ögon, och att se är att tro i sådana fall ;  och han tänkte tillika på de långa raderna av liknande fall registrerade i `Wide World Magazine´ månad efter månad, ett magasin som hävdar att de inte trycker annat än sanna historier, och är noga med att verifiera dem för sitt ryktes skull.

***

30                         D E N   B O C K F O T A D E   G U D E N

     Det var besynnerligt, mycket besynnerligt, att hitta samma slags trolldom i det nutida Afrika och det forntida Skytien.  Han kände sig rätt säker på att arkeologin i den här boken var pålitlig ;  och han hade själv sett vissa Afrikanska händelser med sina egna ögon ;  och även om hans ögon vilselett honom, fanns de registrerade händelserna i `Wide World,´  insamlade från jordklotets alla hörn och kanter.  Alla kunde inte ha blivit lurade.
     Likt alla Mayfairbor som går in för tidsenliga middags-bordskonversationer, var han en mästare på överhoppningar, och han plockade kärnpunkterna ur boken lika bra som någon recensent.  Inom kort, likväl, kom han fram till något som fängslade hans uppmärksamhet, och satte sig till rätta för att stadigt läsa beskrivningen av vårplöjningsriterna.  Naomi Mitchison var försiktig ;  hon lämnade något över för fantasin, vilket var mer än vad Huysmans gjorde ;  det var möjligt att en jungfrulig fröken kunde ha läst hennes bok utan att märka någonting.  Hugh Paston, emellertid, fann här ett intressant tillägg till sina kunskaper om människans natur.  Han kunde sin Havelock Ellis, sin Kraft-Ebbing, och sin Forel, men han hade aldrig stött på något som var riktigt likt det här förut.  Då `Wide World´ publicerade sina berättelser om infödingarnas magi, publicerade den inte berättelser av den här sortens magi.  Den kände sina läsare, sina Brittiska läsare.
     Det grådaskiga, mysiga rummet försvann inför hans ögon när han i sin fantasi såg kvinnan liggande naken mitt i det stora ängsfältet, blicka upp mot de små vita vårmolnen på himmelen ovan henne, och känna den kalla vinden och vårsolen på sitt bara skinn medan de saktgående, snövita oxarna drog den primitiva plogen närmre och närmre som de gick runt ängden.  
     Han läste vidare ;  men det kungliga husets öde i Sparta intresserade honom mindre, och han lade ned boken och tog upp den andra.
     Här var en sägen av ett helt annat värde, baserad på redogörelsen för häxbränningarna i Skottlands stadshandlingar,

***

                          D E N   B O C K F O T A D E   G U D E N          31

och eftersom upphovsmannen var en `Författare av Sigillet,´ vilket lät ståtligt, bedömde han att också den kunde anses som ordentligt dokumenterad.
     Den gamla trollformeln :  `Häst, tuva, till häst och iväg!´ förnöjde honom.  Den hade den autentiska klangen.  Han småskrattade åt bilden av den vackra, kraftfulla Isabel Goudie som lade kvastskaftet i sängen med sin enfaldige och tråkige make och slank iväg till häxmötet på den gamla kyrkogården för att behaga sig med Djävulen, som, vilket det senare visade  sig, var en man, om ändå `i hög grad en man´, om häxorna skulle tros ; och då de berättade sina historier under tortyr, var sanningen troligtvis framtvingad ur dem.
     Han undrade vad det var som fick anständiga, sansade Skotska fruar och jungfrur att slå klackarna i taket och lägga benen över skaklarna på detta sätt.  Han kunde förstå deras tillflykt till den lantliga Skotska motsvarigheten till en kväll på taken, men varför denna dyrkan av Djävulen?  Varför det religiösa elementet i det hela?
     Han småskrattade för sig själv åt tanken på någon respektabel borgare spelande rollen som Djävulen, komplett med kohorn, två på sitt huvud och ett i sin hand.
     Vilken popularitet, tänkte han, ett väldrivet sällskaps möten skulle röna i Mayfair!  Han skrattade så ljudligt åt tanken att han väckte gamle Jelkes, som stack upp sitt huvud, pigg som en fågel, för att få reda på orsaken till hans munterhet.
     Paston berättade för honom.
     "Humf," sade Jelkes, "Håll du dig till korvar," och Hugh Paston bröt ihop fullständigt.
     Men fast han kallat det för en lur, hade den gamle mannen tänkt igenom en hel del.  Han hade fört Hugh Paston i land i den värsta stormen, han ville inte stå overksam bredvid och se honom glida tillbaka ut på djupa vatten igen.  Ändock, vad skulle han ta sig till med människan?  Att inbjuda honom att förlänga sitt besök, skulle, kände han, vara ett taktiskt fel.  Paston tillhörde en annan värld.  Han kanske var nog så nöjd med en picknick för en natt eller två på en gammal fjädersäng i ett

***

32                         D E N   B O C K F O T A D E   G U D E N

badlöst etablissemang, men han skulle ej vilja fortbli så länge.  Nej, Hugh Paston måste skickas tillbaka dit varifrån han kommit på Måndag.
     Men vad skulle hända med honom då?  Det fanns något som var fundamentalt fel med människan.  Det var mycket mer, och det gick tillbaks långt tidigare, än hustruns frånfälle.  Det hade varit tillfället, inte orsaken, till hans kollaps.  Han undrade vilken inre känslomässig historia som låg bakom Hugh Paston.  Förmodligen var den verkliga innebörden av hans liv lika dold för honom som den var för den gamle bokhandlaren för stunden.  Där fanns mäktiga underströmmar som gjorde ytan så här ostadig, och vars innehavare var den siste att veta vad de var.
     De gjorde té.  Hugh Paston försökte räkna samman de otaliga koppar de alla redan hade druckit tillsammans den dagen, men falerade hopplöst.  Stormen hade återvänt och överöste fönstret, som var hårt igenstängt emot den ;  och hans cigarretter och Jelkes pipa och den skinande brasan förenades alla i att frambringa en högst behaglig värmande luft i vilken själen frigjordes att sväva över fantasins höjder medan kroppen sträckte ut sig, alltför kraftlös för rörelse.
     De hade låtit elden sjunka alltför lågt för att rosta bröd, så de åt den uppblötta russinkakan som tjänade såsom `efterrätt´ åt Jelkes vid alla de mål vid vilka söträtter vanligtvis serveras.  Att konversera var omöjligt så länge denna kaka förtärdes, då den klibbade ihop tänderna.
     Snart, likväl, hade de avslutat sitt mål, och Jelkes dukade undan. Ovårdad som han var, tillät han aldrig att resterna från en måltid låg kvar, utan sköt in det huller-om-buller i småköket att invänta Mrs Hulls omvårdnad morgonen därpå, som genomförde en ordentlig diskning vart dygn, en gärning som utan tvivel svarade för inköpet av råttfällan.

***

                          D E N   B O C K F O T A D E   G U D E N          33

     "Nååå?" sade den gamle bokhandlaren, när han återvände till eldhärden, med denna hyllning till Cloacina avslutad.  
"Så du har läst böckerna, har du?  Och vad tycker du om dom?"
     "Det finns inget utmärkande Svart Mässigt i dem, så långt jag kan se."
     "Nej, jag sade ju dig att det inte fanns det.  Men det finns en del mycket märkliga saker om du läser mellan raderna.  Författare kan uttrycka saker i en roman som de inte vågar uttrycka i besinningsfull prosa, där du måste sätta prick över I-na och korsa T-na."
     "Du menar inte att säga att de utövade den Svarta Mässan i det antika Grekland, eller i det Kalvinistiska Skottland?  De skulle inte kunna."
     "Nej, precis, de skulle inte kunna.  Huysmans förklarar det utförligt.  Du måste ha en odygdig präst för jobbet."
     "Hur kommer det sig?"
     "Därför att ingen annan kan."
     "Men du kan ju skaffa boken med texterna var som helst.  Alltsammans står i böneboken."
     "Det är mycket mer än texterna.  Vet du att det tar ett år för en präst efter att han blivit invigd att lära sig läsa Mässa?"
     "Hur vet du det?"
     "Därför att jag var mycket nära att bli en."
     "Jisses!"
     "Ja, jag gick i lära hos Jesuiterna."
     "Vad tvekade du inför?  Orkade du inte med tron?"
     "Tron orkade jag nog med.  Vad jag inte orkade med var förödmjukelsen."
     Paston såg på den skrovliga gamla gamen, och trodde honom.
     "Skulle du kunna utföra den Svarta Mässan om du ville?"
     "Om jag ville, ja, jag vet tillräckligt för det.  Men jag vill inte."

***

34                         D E N   B O C K F O T A D E   G U D E N

     "Då har du verkligen blivit invigd?"
     "Nej, jag kom aldrig så långt som till det.  Men man kan inte vara inom någonting, som jag var i seminariet, utan att plocka upp en hel del om man haft sina ögon öppna.  Jag såg mycket då som jag lärde mig förstå senare."
     "Vad tycker du om Jesuiterna, om det inte är en taktlös fråga?"
     "Jag tycker de är de mest underbart lärda samfund av män i världen---och de mest farliga om du hamnar på fel sida om dem.  Jag tycker de gör vissa fundamentala misstag, men jag beundrar dem.  De lärde mig väldigt mycket."
     "Vad lärde de dig?"
     "De lärde mig kraften i det tränade sinnet."
     "Är det vad som gör skillnaden när en präst läser Mässa?"
     "Ja, det, och själva Kyrkans kolossala momentum som stöder honom. Det är därför den Romersk-Katolska Mässan äger en kick som den Anglo-Katolska inte har.  S. av E. kan inte undervisa hennes folk.
     "Då är det ej enbart en fråga om teologi?"
     "Nej, det är en fråga om psykologi---enligt min mening, i alla fall, fastän det är grovt kätteri, enligt alla auktoriteter."
     "Är det därför de måste ha en renegatpräst till den Svarta Mässan-----?  Därför att han är en lärd man?"
     "Just det.  Han vet hur man lägger kraften bakom det."
     "Se nu här, Jelkes, utför du den Svarta Mässan åt mig, på skoj?"
     "Nej, din förbannade idiot, det gör jag inte, det är alldeles för farligt."
     "Men du har nyss sagt att det bara är psykologi."
     "Kanske det, men har du tänkt på vad du skulle uppväcka med det?"
     "Uppväcka i vad?"

***

                          D E N   B O C K F O T A D E   G U D E N          35

     "I dig själv."
     "Vad uppväcker du i dig själv?"
     "Ja, tänk ;  tänk ut det."
     "Jag tror inte att jag kan tänka ut det.  Jag har inte tillräckligt med data."
     "Du har rikligt om du bara besvärar dig att använda dem."
     "Nå ja, jag kan förstå A. E. W. Masons typ av Svart Mässa, där rackarn hade den här rätt lekfulla kvinnan `udan någonding på sig´ att agera altare, och utförde det på hennes mage.  Man kan förstå var kicken låg i det, och det är alldagligt nog, och jag vet ett dussintal bättre kickar av samma slag.  Vad jag ej kan förstå är varför Canon Docres vänner, efter att han enbart gjort allt baklänges och upp-och-nedvänt, alla rullade omkring i hoper och bet varandra.  Han föreföll mig bara som lustig, han och hans getabockar."
     "Det skulle ej förefalla dig lustigt om du vore en troende Katolik."
     "Nej, kanske skulle det inte det.  Jag antar att det skulle vara ett vanhelgande av allt som jag höll heligt.  Och eftersom det inte finns något som jag vet att jag håller heligt, skulle Huysmans typ av Svart Mässa inte innebära någon kick för mig.  Och eftersom det inte finns något jag chockeras av, förmodar jag att inte Masons typ skulle ha det heller.  Så jag måste ge upp och se det som ett hopplöst försök, då, och foga mig i ett kick-löst liv?"
     "Det sade jag inte."
     "Se nu här, T. Jelkes, nu talar du i klartext.  Du fortsätter att dingla med moroten framför åsnans nos, och jag fortsätter att skria åt den, men så fort jag försöker närma mig den, drar du undan den."
     "Nåväl, vad är det du behöver?"
     "Åh, förbannat varde allt, jag vet inte vad jag behöver.  Men jag behöver någonting, det är helt klart.  Du vet vad jag behöver förbaskat mycket bättre än jag gör."
     "Du kanske `längtar bortom himmelens rand där de främmande vägarna gå ned´?"
     "Nej," sade Paston, med ens tankfull, "och det är mitt problem, antar jag.  Det finns inga vägar i mitt liv, inte ens

***

36                         D E N   B O C K F O T A D E   G U D E N

främmande sådana.  Det vore bättre för mig att ha djävulsdyrkan än ingenting ;  det är bara det att du inte tillåter mig, ditt ohövliga gamla väsen."
     Jelkes flinade sitt kamelflin.
     "Vi kan nog åstadkomma något som är lite bättre för dig än djävulsdyrkan," sade han.
     "Vilka är vi?" frågade Paston snabbt, uppfångande detta pluralis.
     Bokhandlaren sopade hans ord åt sidan med ett svep av sin hand.
     "Jag använde pluralet i allmän betydelse," sade han luftigt.
     "Jag är rädd att jag inte vet vad du menar med det," sade Paston.
     "Det gör inte jag heller," sade Jelkes, "men det låter bra."
     "Åh, tala i klartext!"
     "Varför skulle jag det?  Jag föredrar att vara komfortabelt smutsig, som du kanske har märkt."
     "Du är en svår prövning för mig, T. Jelkes.  Här, giv mig lite mer té att lindra min plågade själ."
     "Men du har fortfarande inte sagt mig vad du tycker om dessa böcker?"
     "Jag sade dig vad jag tyckte om `Djävulens Mätress´ och du skrattade åt mig.  Jag ska'nte tala om något mer för dig."
     "Du har talat om mer än nog för mig."
     "Jag har talat om för mycket för dig, din fördömda gamla psykoanalytiker, jag går hem."
     Jelkes bubblade.  "Så du har upptäckt att de här fantastiska historierna berör mäns handlingar och hjärtan?"
     "Ja, T. Jelkes, jag har det."
     "Och säger de någonting om ditt tillstånd?"
     "Ja, förbanne dig, det gör de."
     "Varför?"
     "Jag har ingen aning om varför, men det gör de, och på ett mycket underligt sätt.  Jelkes, de är levande.  De här sakerna är levande.  Det finns en kick i dom."

***

                          D E N   B O C K F O T A D E   G U D E N          37

     "Du säger att de här böckerna berör dina handlingar och ditt hjärta och säger något om ditt tillstånd.  Säg mig nu, vad är det med dom som lockar dig?"
     "Lukten av svavel, tror jag, om du vill veta den rena sanningen."
     "Nå, min son, det finns tider då civiliserade män---och kvinnor med, för den delen, behöver svavel, precis liksom hästar behöver salt."
     "Var det det som drev Isabel Goudie och Co. ut att dansa med Djävulen på kyrkogårdarna?"
     "Det var det.  Och det var detsamma som drev Backantinnorna ut att dansa med Dionysos uppe i bergen och slita dovhjortskalvar i bitar."
     "Någonsin läst `Backanten,´ T. J.?"
     "Ja."
     "Du vet, jag har alltid undrat varför en man av Euripides kaliber tyckte så illa om stackars gamle Pentheus.  Efterallt, protesterade han bara mot alla de respektabla kvinnor i hans konungadöme som slog klackarna i taket, som vilken annan anständig människa skulle ha gjort.  Jag antar att förklaringen är att de alla gav sig iväg för ett svavelslick.  Är det så?"
     "Ja, så är det.  Och Euripides, som var vis, visste det ;  och det var vad han försökte tala om för sina landsmän.  Han visste att människan ej kan leva av bröd allena.  Hon vill ha en nypa svavel tidvis."
     "Ja, medgives, från psykologisk synpunkt.  Och det kan ha varit som det bör för Grekerna, som klarade de flesta saker under sina framsteg ;  men om jag far upp till det glada Hampstead, och tar av mig mina kläder och sliter ett ben med fårkött i bitar, blir det problem med polisen."
     "Ja," sade den gamle bokhandlaren sorgset, tankfullt stirrande in i elden, "Jag är rädd för att det blir det."
     "Är den Svarta Mässan ungefär samma sak, T. J.?  En slags vägbrytning ifrån konventionerna?"
     "Ja, så är det.  Det är vad den egentligen är i grunden ;  den är en reaktion, min son, en reaktion på en överdos av den riktiga Mässan."

***

38                         D E N   B O C K F O T A D E   G U D E N

     "Kan man få en överdos av det?"
     "Man kan få en överdos av allt som är starkt nog att vara läkande.  Ta du för mycket hälsosalter och se hur du mår."
     "T. J., du är en fruktansvärd gammal hedning."
     "Jag är en belåten gammal hedning, min gosse, och jag tackar Gud för det."
     "Ja, jag är en hedning, T. J., men jag är ej belåten."
     "När var du lycklig senast, Hugh?"
     "Det är underligt att du skulle ställa mig den frågan, det är nämligen en jag har ställt mig själv.  Vet du att, jag kan knappt minnas.  Jag har haft fasligt lite lycka i mitt liv, och ändå antar jag att jag haft allting en gosse kan önska.  Jag har alltid verkat på något sätt göra det bästa av saker och ting och uthärdat dem så filosofiskt jag kunde.  Förmodligen är problemet det att jag aldrig behövt anstränga mig.  Uppriktigt sagt så tror jag inte att jag någonsin varit lycklig, utom när jag varit halvt berusad, sedan jag slutade skolan."
     "Men du har deltagit i spel och hållit dig i form?"
     "Jag brukade det.  Men sedan blev jag så trött på det att jag släppte det.  Det enda jag har fått någon kick av, de senaste åren, är storviltsjakt.  Jag skulle förmodligen ha fått en kick av att flyga om jag inte hade varit så förbaskat flygsjuk."
     "Så du älskar faror?"
     "Ja, jag älskar faror.  Det väcker mig och får mig att känna mig levande."
     "Känner du dig inte levande vid andra tidpunkter?"
     "Nej, egentligen inte.  Eller så känner jag mig alldeles för levande och vet inte vad jag skall göra med mig själv."
     "Var ditt äktenskap lyckligt tills det brast?"
     "Ja, T. J., det var det.  Frida var den perfekta frun.  Jag såg inga fel med henne före utredningen."
     "Och ändå gör du inget intryck av att ha hållit av henne särskilt."
     "Ja, jag gjorde det och jag gjorde det ej.  Jag var henne trogen, och vi trivdes bra ihop.  Vi sade aldrig ett ont ord.

***

                          D E N   B O C K F O T A D E   G U D E N          39

Hon hade alltid verkat vara fullt nöjd.  Och ändå kunde inte äktenskapet ha tillfredsställt henne annars skulle hon inte ha gått utanför det, eller skulle hon?"
     "Gick du någonsin utanför det själv?"
     "Nåväl, T. J., tro det eller ej, men jag gjorde aldrig mycket i den stilen.  Självfallet skulle ingen haft något emot om jag hade det, i de kretsar i vilka jag rör mig ;  men jag har haft en god gammal Kalvinistisk Skotsk sköterska, och hon uppfostrade mig med den bana jag skulle ta, och det har alltid krävt en förfärlig ansträngning att hoppa ur spåren, och jag njuter inte mycket av det då jag gör det."
     "Ignatius Loyola sade :  `Giv mig ett barn tills hon är sju, och vem som behagar kan få henne efter det´."
     "I början av mitt äktenskap kände jag en slags omvälvning ;  jag antar att alla går igenom det, liksom hundars valpsjuka.  Och jag for över till Paris och fick en kompis att ta med mig för att hälsa på hos en verkligt högklassig kokett Parisiska.  Jag antar det var min Svarta Mässa, kan man säga.  Men hon uppfyllde ej förväntningarna.  Jag kände samma känsla med henne som jag gjorde med Frida, som om hon inte varit där.  Samma känsla som du får när du lyssnar i telefonen och linjen är död.  Efter det, gav jag upp det som ett misslyckat försök och slog mig till ro med Frida.  Jag tänkte att jag hade fått det så bra som jag kunde förvänta mig, och borde vara tacksam att hon var lugn till sinnes."
     "Nå, min son, du kan inte vänta dig att en professionell skall hänge sig åt dig.  Du betalade för hennes kropp, och du fick hennes kropp, men naturligtvis var inte kvinnan där, och linjen var död."
     "Nåväl, varför var det inte annorlunda med Frida?"
     "Ah, varför var det inte det?  Var hon intvingad i äktenskapet mot hennes tycke, eller fick du henne direkt efter en besvikelse med någon annan?"
     Hugh Paston satt stirrande in i elden, hans cigarrett utslocknad mellan hans läppar.  Till sist avlägsnade han den och sade :  "T. J., du har satt ditt finger på en punkt som jag har funderat över ända sedan utredningen.  Vet du vem det var som

***

40                         D E N   B O C K F O T A D E   G U D E N

presenterade mig för Frida, och praktiskt taget frambringade giftermålet?"
     "Nej, vem var det?"
     "Hennes kusin, Trevor Wilmott, den hon sedan gick vidare med."
     Jelkes höjde sina massiva ögonbryn.
     "Var det verkligen?  Vad var deras plan?"
     "Jag vet inte.  Det slog mig aldrig att det fanns en plan.  Trevor var min bäste vän på college, och när vi gick ut, gick vi båda ganska sysslolösa ;  han fick inget jobb, och jag hade inget annat att göra än att tugga på en silversked, och vi åkte iväg på en expedition tillsammans."
     "Och du stod för det?"
     "Åh, ja, jag stod för det.  Trevor hade inte ett dugg.  Men det gjorde mig inget.  Han var inte under någon förpliktelse.  Det krävde ingen större uppoffring av mig."
     "Och vad hände sedan?"
     "Ja, Trevors kusin hoppade på båten vid Marseilles.  Jag var nyligen återkommen från kvinnolösa vildmarker, och jag blev rätt tagen av henne, och jag antar att jag visade det.  I varje fall, vädrade gamle Trevor något och spelade bröllops-arrangör, och i nästa stund, tog han mig med sig ner till hennes fars ställe för att fiska.  Frida och jag bringades samman en hel del.  Hennes familj log emot mig---eller min silversked, jag vet inte vilket.  Det är nackdelen med att ha en silversked i din mun, du vet aldrig riktigt vad man ler åt.  Hur som helst, jag var ung och omisstänksam, och när Frida gjorde det klart att hon tyckte om mitt umgänge, föll jag för det på en blank.  Hennes närmsta blev belåtna för de var fattiga som kyrkmöss.  Mina närmsta blev belåtna för att hon var nära släkt med alla och envar.  Alla var belåtna, och så var även jag.  Det kunde inte ha varit mer idealiskt.  Jag drog slutsatsen att min bästa kamrat var belåten, eftersom han hade lyckats med arrangemanget ;  och jag förmodade att hon var belåten, eftersom hon hade fullbordat loppet.  Vad mer kunde någon begära?"

***

                          D E N   B O C K F O T A D E   G U D E N          41

     "Och ändå var det inte lyckat ända från början?"
     "Jaa, T. J., jag vet inte.  Jag kan inte bedöma det.  Jag har aldrig varit gift innan, eller sedan dess.  Jag tyckte att det inte var det, och for iväg för en fest i Paris för att trösta mig.  Men jag fann att Paris inte var bättre än London, så jag kom hem med svansen mellan benen och slog mig till ro.  Och sedan märkte jag att det inte var så dåligt.  Frida var en förbannat hygglig kvinna.  Hon var en god fru åt mig, T. J., jag ser inga fel med henne.  Vi sade aldrig ett ont ord."
     "Det är ditt problem.  Om ni hade varit förälskade i varandra skulle ni ha haft en del fina gamla avdamningar var gång som någon av er brast i sin fullkomlighet."
     "Du tror att jag var gift för mina pengar, alltså."
     "Ser så ut tycker jag."
     "Ja, jag antar att jag var det."
     Tystnad sänkte sig i det grådaskiga rummet, mörknande till skymningen.  Elden var låg, men den gamle bokhandlaren rörde sig inte för att lägga på kol.
     Slutligen bröt Paston tystnaden.  En åtskillig tid hade förflutit, men han talade som om han fortsatte på en mening.
     "Du vet, det är en bitter sak, T. J.  Man ger av sitt bästa-----.  Det har skrivits många romaner om flickor som tvingats in i äktenskap med rika män, och vad de genomlider ;  men jag vet inget som har skrivits om hur en karl känner sig när han håller av flickan och finner att han blivit gift för sina pengar."
     "Förklarar det en hel del tycker du?"
     "Ja, det förklarar allt.  Utom-----  Varför gick Trevor ur vägen för att åstadkomma det där giftermålet?"
     "Har du någonsin läst en bok av Henry James kallad `Duvans Vingar´?"
     "Nej, vad handlar den om?"
     "En man och en kvinna älskar varandra, men de har inte råd att gifta sig.  De kommer överens om att mannen skall

***

42                         D E N   B O C K F O T A D E   G U D E N

gifta sig med en rik kvinna som är döende i lungsot."
     Hugh Paston satt tyst en stund.  "Ja, jag antar att det är så," sade han utförligt.  "Det förklarar en massa.  Jag antar att jag var mjölkkon som finansierade förbindelsen.  Gud, vilken värld!  T. J., du har utfört en kirurgisk operation på mig, jag är inte säker på huruvida jag skall tacka dig eller ej."
     "Om jag lämnade saken med det, Hugh Paston, liksom Freudianerna gör, skulle du ha liten anledning att tacka mig.  Men jag skall inte lämna det därhän.  Då jag har utfört analysen, skall vi gå vidare med syntesen."
     "Du får nog lämna det i fred ett tag, T. J.  Jag känner mig för tillfället som man känner sig när man blivit utslagen i boxning.  Jag tror jag skall gå ut på en promenad."
     "Det regnar katter och hundar."
     "Har ingen betydelse.  Jag behöver lite luft."

Dion Fortune (Violet Mary Firth Evans (1890-1946)) 1936

LPWJ svensk version 1992 (transkriberad 26-29/11/09)

Synopsis från originalet
http://www.ilab.org/db/book2046_BOOKS033768I.html