Stearinljusens varma sken reflekteras mot svarta speglar, världen utanför har somnat och ett mörker som bara skogen kan frambringa vilar tjockt mot glaset. Lågorna dansar magiskt, som ringar på en vattenyta som mystiskt döljer allt som gömmer sig i det mörka djup under ytans slöja.

Tallrikarna vilar tomma mot den tjocka ekskivan, medan fyra mätta kroppar lutar sig tillbaka mot ett ryggstöd som utgörs mestadels av kuddar. Du samtalar med din far, pratar om livet, dina drömmar och mål. Jag sitter tyst bredvid, lyssnar. Njuter. Njuter av att, nästan som i smyg, studera dig när du svarar på din fars frågor. Hur du beskriver din viljas mål. Njuter av att få vara en del av ditt liv, någon du vill ta med och visa upp för de personer du verkligen bryr dig om och att jag är någon du valt att vara med.

Jag njuter av stunden.

Njuter att vara med dig.

Tunga trumpettoner letar sig ut från högtalarna och förför våra redan dästa tankar. Jag tar ett djupt andetag, fyller mina lungor med sekunder av familjärexistens som råder mellan de stora fönster som vanligtvis låter betraktaren blicka ut över sjö och vatten men som nu bjuder på ett lyktspel från grannhus och vägbelysning som står som en gyllene spegelbild av himlen. Utsikten är slående från det berg huset vi befinner oss i är placerat.

”… dom hyr alltså en ateljé som dom bor i, mitt i LA. Det vill jag också göra”

Jag rycks ut mitt välmående, mina tankar fryser till is och ett berg föds i min mage.

VA?

Jag har nickat, jag har pushat på att du ska ta dig till London där du ska gå som elev i din praktik. De fyra månader av studier utanför skolan för att skaffa dig erfarenhet av det verkliga livet. Men det här? Det här kommer som en chock och jag sitter tyst, stirrar på dig med uppspärrade ögon och jag vet inte vad jag ska säga. Mina tidigare ord, som jag gett dig, om att jag tycker du ska åka, se dig om i världen och göra det som dina drömmar viskar om så att du inte i efterhand ångrar dig, står nästan tomma i jämförelse med de ord jag har att dela med mig av nu. LA? Los Angeles, USA? Och vadå? Bo?! Min extrema vilja att vara förstående krymper till ett bortglömt russin och jag mår nästan illa. Och jag förstår, mot min egen vilja att jag… jag… jag fanns aldrig där, i den bild du skapat för ditt inre öga och döpt till framtid. För du vet, att jag, aldrig någonsin kommer kunna åka med dig. Ta din hand och upptäcka världen utanför det liv Stockholm har att erbjuda. Du vet att jag är fast här, på andra sidan jordklotet, så långt man kan komma ifrån västkusten av The land of the Free.
Jag är förstående, villig att vänta, fyra månader ja, praktik, inge problem. Men… att flytta, är en helt annan sak.

Camilla, ta det lugnt, andas

Men vad gör jag här!? Varför tar han med mig till… till hans pappa om han…va? Varför? Vad gör jag här?

Läs inte in för mycket i det han säger just nu, du säger saker du inte menar. Det kanske är likadant för honom?

Men… men… hans pappa, tycker ju att det är en toppenbra idé. En TOPPENBRA idé?! Han… han… LA!??!

Camilla, jag vet inte… jag vet faktiskt inte…

Men… men… Jag… Fan också… Fan fan fan fan fan också

I vanliga fall säger man ”Ge dem lillfingret och dom tar hela handen”

I mitt fall är det ”Jag ger dig mitt lillfinger – och kapar av hela min arm som betalning”

Värmeljusen dansar likt magdansöser mot de mot svarta fyrkanter, dessa mörka fönsterrutor som inte avslöjar annat än gnistrande ljuspunkter i den oändlighet som trycker mot glaset.
Kakelugnen sprider värme omkring sig, musiken skänker harmoni och lugn och jag sitter som gäst på en familjemiddag jag just nu, känns det som, har till låns, som jag inte hör hemma vid. Ett bord, fyra personer.
En ska bort.


”Kaffe någon?”