Mitt huvud vilar tungt mot ditt bröst, mina tankar slår i takt med dina hjärtslag. Du vaggar min vilja med rörelserna av dina andetag som fyller trötta lungor. Mitt vitmålade sovrum skimrar i guld, ljuslyktornas sken rör sig likt varma vågor på väggarna, kittlar skuggor att stråla.
Färger bjuder upp till dans och jag niger i kärleksfullt rött, ler och räcker dig min hand, leende tar du den i din.

Du, jag, en balsal.

Hoppets stråkar smeker rummet till liv, målningar av lycksaligheten vaknar till liv. Dunlätta moln och blomstrande solnedgångar flyter nästintill overkligt över väggarna, mulliga helgon med rosenröda kinder ser lyckligt på medan du för oss i vals, i drömmarnas land.

Din hand sluter sig lätt om min haka, vinklar mitt huvud försiktigt så våra ögon möts. Blåa i bruna, bruna i blåa. Två viljor, två hjärtan, en framtid. Om jag rodnar är det enbart för att jag är lycklig.
Du böjer dig sakta ner, pressar ömt dina läppar mot mina. Kysser mig just som änglasång klyver varenda molekyl, griper tag i luften och gör så golvet försvinner. Nu är det som om rummet rör sig runt oss, och inte vi i den stora salen. Vi omfamnar varandra, en ogenomtränglig kraft, en symfoni av stjärnglans som föds ur oss, för oss, med oss.

Vi är tyngdlösa, svävar som i vatten, vi befinner oss i lycksaligheten.

Tårar dalar sakta längst med mina kinder, varje droppe ett frö från lyckanslivmoder, blir ett med rymden som bär våra kroppar.



Jag snavar, drar efter andan och paniken som fyller mig när vatten strömmar ner i min hals, fyller mina lungor med iskallt mörk väta, är så chockerande att jag febrilt fortsätter att dra efter andan. Tung, trögflytande olja är nu vad som omsluter mig. Jag fumlar, med skakande händerna utsträckta framför mig men din omfamning är borta. Jag försöker ropa ditt namn men allt som lämnar min vidöppna mun är ett gurglande ljud som sticker och fräter längst med gommen och svalj. Plötsligt släpper de mörka klorna som fixerat mig i detta limbo av ingenting och jag faller, störtdyker rakt ner och jag slår hårt och skoningslöst ner i min egen kropp.
Blåslagen av tvivlets nävar.

Jag rycker till, du stryker min arm. Mina ögon stirrar tomt, hade det inte varit för den nu mörkgråa väggen så hade jag blickat rätt in i oändligheten. Min kropp är stel, de osynliga blånaderna på mina armar och ben värker i minnen som håller på att förintas i en verklighet om inte tillåter drömmar att leva vidare i den vakna världen. Jag drar häftigt efter andan, som för att försäkra mig om att jag kan andas och jag ryser till när sovrummets ljumma luft smeker mina lungor lugna.

”Drömde du?”

Jag saknar på huvudet

”Inte? Du hoppade verkligen till, lät nästan som om du gnydde. Är du säker på att allt är ok?”

Jag sväljer vemod, vill inte vara den som alltid är osäker. Men jag vet precis vad mina omedvetna tankar visat mig.

”Är det bara jag, eller är det som ett avstånd finns mellan oss?”

”Hur menar du?”

Jag visar med handen ovanför ditt bröst, för handen över ditt hjärta. Som i en halvcirkel. Som om ett vakuum existerar mellan mig och din bröstkorg.

”Kommer jag dig någonsin tillräkligt nära?" min hand vilar på ditt hjärta, tar in var och ett av dina hjärtslag "På riktigt?”

Du är tyst. Jag är tyst. Outtalade sekunder flyter förbi och skapar minuter, tillsist känner jag hur din kropp som är halvt under min stelnar till ”Jag tror inte jag har gått in i det här med samma förväntningar som du Camilla”

Jag blir mållös. Vad har han för förhoppningar som jag inte har, eller tvärt om? Visst, jag ska inte ljuga och säga att jag inte hoppas men jag har vetat från första början vad jag kan få och inte få, men skulle jag inte våga hoppas skulle jag inte vara av kött och blod och mitt hjärta skulle inte ha gått med på att behandlats så otroligt ovarsamt om det inte hade varit villigt att satsa. Jag vet att chansen är liten att det blir ett lyckligt slut, men våga inte göra mig mindre än vad jag är!

”Vad menar du? Tror du inte jag har vetat om vad det här är? Vad dessa förväntningar är för några?”

”Nä, eller jo. Jag vet att du vet…”

Utanför börjar tunga droppar falla, knackar försiktigt på fönsterbläcket. Som för att säga det ni gör mot varandra smärtar, vi vill inte falla. Men ni får oss att gråta.

Jag rullar sakta av ditt bröst, min kropp väger ton där armarna, ryggen, rumpan och benen möter lakanet. Händerna känns så otroligt tomma där de ligger halvöppna i ett mörker som rymmer mer än vad som går att greppa.

Det enda som hörs, andetag i natten, två hjärtan och ljudlösa röster som vill viska att allt bli bra tillslut. Men… Tystnaden är lättare att bära än lögnen.

Jag sluter ögonen.

”Får jag lov?”

Jag gråter.

”Dansa med mig tills dagen gryr, i drömmen är vi i alla fall en möjligt”