Min blick letar sig bort från mig själv, bakom julljusstakens varma sken. Genom fönsterrutan, tränger sig förbi vinterjackor och mörka kappor. Tar ett kliv upp för den låga trottoarkanten på andra sidan gatan. Där ställer den sig och efter ett tag vänder den sig sakta om. Möter sig själv i mina ögon. För ett ögonblick stannar allting upp, tiden står still. Den betraktar mig, ljudlöst. Avlägsna röster, de andra gästerna på det lilla café jag befinner mig på ekar som i en glasburk runtomkring mig, surret från gatan liknar en trött humla om hösten.
Det är inte alls obekvämt, men jag väljer att sitta otroligt stilla, som om minsta rörelse skulle vara oartig och brist på respekt. Mina händer vilar tungt, nästan som om dom kapitulerat, på den smala ekskivan om utgör ett fönsterbord. Mina ben dinglar långt ifrån golvet på den höga pallen. Min rygg är förvånadsvis rak och mitt hjärta slår lugna mjuka slag. Jag andas med magen.

”Vad väntar du på?”

Jag hajar till, men varken på ett förvånat eller chockat vis, utan det hade aldrig slagit mig, att rösten skulle vara en kopia av min.

”Livet” svarar jag.

Det finns rörelser, världen utanför står inte still, det märker jag nu. Men det är som om personerna som befinner sig mellan mig och min blick rör sig i trögflytande vatten, får deras armar och ben att ta sig fram i ett slowmotion, en slags drömvärld de egentligen ska vara lyckliga att befinna sig i. Vi stressar allt för mycket tänker jag.

”Livet, är just nu. Runt omkring oss, i oss. Är oss.”

”Jag vet…”

”Vad väntar du på då?”

Omedvetet drar mina fingrar ihop sig, kryper tätt intill handflatan, gömmer sig i en knytnäve. Jag sväljer, smaken från det varma te jag för en stund sedan beställt dröjer sig kvar. Skogsäpple och kanel. Dagen gäspar och skymningen sjunger en nattens vaggvisa. Gatlyktor står raka och trygga, välkomnar de få och spröda snöflingor om vill leka kurragömma med småsten och grus. Mörkret målar skuggor långa längst med den gråa asfalten. I periferin av mitt medvetna ser jag hur en mamma böjer sig ner, kysser en liten röd nästipp, rättar till sjalen som vilar runt den unga nacken. En röd Pippi Långstrump mössa vilar på det mörkblonda håret, som lockar sig längst med kanten. Människor som hand i hand går upp och ner för Götgatsbacken, kassar fulla med glittrande paket.
Läppar om ler. Jag suckar.

”Att våga…”

”Våga vad?”

Blicken blir suddig, som en gloria av ljus glimmar längst med dess konturer och det tar ett tag innan jag förstår att jag gråter. Hade jag kunnat röra mig hade jag torkat tåren, men mina händer är obrukbara där det ligger på skivan av tjockt trä. Om jag bara blinkar, stänger ögonen… kanske jag slipper svara… Jag låter ögonlocken falla, sluter in mig i ett välkomnande mörker. Konstigt nog blir sorlet från de andra gästerna mycket tydligare. En man som talar i sin telefon, tydligen väntas han hemma. Flickor som fnittrar om en pojke i klassen, en kvinna om beställer en extra stark cappucino. Här är jag trygg

”Vill du ha något mer?”

Rösten är så direkt att jag instinktivt öppnar ögonen, utan att vända mig om skakar jag på huvudet, som svar på servitrisens fråga.
Jag är fast i vad som finns framför mig. Jag möter min blick, som står tryckt mot den vägg som skiljer oss åt. Om jag sträckte ut min arm, skulle jag kunna klappa dess kind. Inte ens en meter skiljer oss åt, bara några decimeter luft och en skiva glas.

”Varför tar det i mot så? Vad är du rädd för?”

”…. att… jag ska misslyckas. Att den dröm jag drömt om så länge ska försvinna, om jag sträcker mig efter den, så kommer jag vara för kort. Att jag inte kommer kunna nå den. Vad har jag då kvar? Nu har jag i alla fall längtan och en önskan som än så länge kan slå in. Har jag inte ens det, blir jag så liten… att jag en dag, kommer sluta att existera”

”Jag förstår… Men hur kan du egentligen veta” hon pekar på teet ”hur skogsäpple och kanel smakar, om du aldrig provat? Du kan läsa om det, du kan försöka fantisera om dess smak, eller få den förklarad för dig. Men den dagen du dör, kommer du förbli ovetande och du kommer, utan tvekan, att ångra dig”

Nya tårar faller där andra redan tagit mark.

”Och… vad spelar det för roll om det här teet inte faller dig i smaken? Finns hundratals, ja tusentals andra drycker som, när du märker att denna inte var perfekt för dig, kommer smaka bättre. Och hur ska du veta, vilken som är din favorit om du aldrig testat dig fram?”

Plötsligt är det som om tiden släpper greppet om världen, omgivningen rycker till och med ett knyck faller in i sitt vanliga tempo. Människor går, rusar, lunkar fram mot sina mål, tillsammans med någon eller ensamma.

”Vänta!”

Servitrisen vänder sig om och ser oförstående på mig ”Ja?”

”Jag…” jag tvekar ”jag… kan ta en till kopp tack, men den här gången…” Jag vänder mig om och ler, nickar åt min blick som ler tillbaka ”… ta något du kan rekommendera, vad som helst. Överraska mig!”

Den unga flickan ler hon med, klädd i vit skjorta och det typiska krögarförklät ”Ska bli!”

Dagen utanför har somnat, mörkret har tagit tillbaka det som är sitt. Vi tittar tillsammans på snön som börjar vinna över småsten och grus, som med förväntan målar asfaltens gråa vit.

Vi ser sedan på varandra.
Det slår mig, hon ser rätt stark ut och vad som nu förvånar mig ännu mer - Blicken, reflektionen… är jag.

Jag tar ett djupt andetag, blickar ut genom fönsterrutan en värld full av möjligheter, och inte en massa hinder.