Jag har mist all min forna glöd.
Människan du älskar hon som jag än gång varit är länge sedan död.
Jag är en vilsen vålnad som hemsöker natten.
Jag är en förlorad person som tappat lyckan.
Jag är hon som tappat kraften.
Jag är ett sprucket skal, som mist sin själ.
Jag är fylld av tomhet.
Jag är en tunn yta runt ett hav av luft.
En bottenlös brunn där du aldrig kan ta dig upp.
Jag är en bränd yta på en kant som du skrapar bort.
Jag finns inte längre.
I spegeln finns bara ett fotografi på någon okänd person.
På en tom kropp utan ägare.
Jag har länge sedan flytt den plågan ni kallar min kropp.
Det ni kallar jag.
Jag finns på en bättre plats.
Jag sitter som en åskådare på en teater.
Det är teatern om mitt liv.
Den som sakta men säkert förvandlats till ännu en tragedi.
Allting svartnar och ridån den går ner.
Hejdå min älskade nu syns vi aldrig mer.
Tysta applåder hörs där bak.
Är det demonerna som hurrar?
Dom slog mig till slut.
Salongen tänds och alla går ut.